»Jag har tagit strid för fri forskning«
Forskningsminister Lars Leijonborg hoppas att de ekonomiska tillskotten till högskolan ska bryta pessimismen inom forskarvärlden. Han är förvånad över kritiken mot statlig styrning av forskningsanslagen.
Fem miljarder på ett bräde. När regeringen i slutet av oktober presenterade nya satsningar på forskning framställdes resurstillskotten som rekordartade.
Men de positiva reaktionerna från universitet och forskare blandades snart med kritiska synpunkter om statlig styrning, näringslivsanpassning och missgynnande av humaniora och samhällsvetenskap.
ST Press har frågat Lars Leijonborg hur han uppfattar debatten kring forskningspropositionen.
– Mottagandet har varit övervägande positivt, säger han. Och det var ett viktigt syfte att bryta en slags pessimism som jag uppfattar hade brett ut sig över stora delar av forskarvärlden i Sverige.
– Sedan är det ju en naturlig reaktion att »vi borde ha fått ännu mer«. Och ett nytt fördelningssystem medför definitionsmässigt vinnare och förlorare. De fyra universitet som tillkommit ganska sent har hörts av i debatten. Det tycks vara så att de fortfarande inte har hunnit bygga upp sin kapacitet så att de fullt ut tillgodogör sig fördelarna i det nya systemet.
Det har också framförts kritik om att det nya fördelningssystemet missgynnar humaniora och samhällsvetenskap, på grund av de kvalitetskriterier som används vid fördelningen.
– Ja, men det tycker inte jag man har kunnat belägga. Vi inför en särskild humanistfaktor, som jag kallar den, man multiplicerar upp de områdena med två i fördelningssystemet. Och vår bedömning är att det kommer att kompensera missgynnandet.
Ni gör alltså en annan bedömning än företrädare för humaniora och samhällsvetenskap?
– Det gör vi, och det är ganska svårt att bevisa vem som har rätt. Men vi säger också att vi naturligtvis kommer att följa det här. Humaniora och samhällsvetenskap får dessutom sin del av den allmänna uppräkningen av forskningsanslagen. Delar av anslagen till exempelvis Vetenskapsrådet går till hum/sam-området, och i det vi kallar strategiska satsningar kommer det säkert att finnas delprojekt inom humaniora och samhällsvetenskap.
Regeringen hävdar att satsningen med fem miljarder kronor är unikt stor. Men socialdemokraterna vill lägga på ytterligare 4,3 miljarder.
– ag tycker inte att det är trovärdigt att partier som suttit vid makten och då inte satsar, vill satsa i det ögonblick de inte sitter vid makten. Fem miljarder kronor är mer än summan av deras tre senaste forskningspropositioner.
Regeringen har öronmärkt
1,8 miljarder kronor för 24 utpekade »strategiska områden«. Vad betyder det för forskningens frihet?
– Summan vi lägger på fri grundforskning, nyfikenhetsstyrd forskning, är större än de strategiska satsningarna. Mitt andra svar är att detta är något som har efterlysts till och med från forskarsamhället. Regeringens utredare Madelene Sandström sa att det varit en brist att inte forskningsråden och Vinnova tillsammans har kraftsamlat på strategiska områden, och att de därför bör slås ihop. Standardsvaret bland remissinstanserna var att hon har en riktig problembeskrivning, men fel lösning. Då drog vi slutsatsen att vi måste hitta på något annat sätt att få fram sådana kraftsamlingar.
Men ska de styras av regeringen?
– Det vi går fram med bygger i allt väsentligt på det underlag vi fått från Vetenskapsrådet. Och därmed menar vi att det är mycket förankrat i vetenskapssamhället.
– Om fyra år kanske något av de områden vi pekar ut inte är så aktuellt längre, samtidigt som något annat bör tillkomma. Hur ska det komma fram? Där pekar vi ut en process. Både på och mellan raderna i forskningspropositionen har vi en viss kritik mot hur Vetenskapsrådet, Vinnova och forskningsråden har levt upp till det uppdrag vi egentligen tycker att de redan har haft: att hjälpa statsmakterna att få fram underlag för strategiska forskningsbeslut. Och nu försöker vi förtydliga det, att de måste samverka och utgöra ett stöd till riksdag och regering för att få ett mer strategiskt tänkande i forskningspolitiken. Så om fyra år, om jag eller någon annan sitter i det här rummet och ska formulera sådana strategiska satsningar, hoppas jag att forskarsamhället har arbetat under flera år med att få fram en sådan analys. Nu fick vi ge ett särskilt uppdrag framför allt till Vetenskapsrådet att komma med ett sådant underlag.
Man kan ändå uppfatta av forskningspropositionen att ni är medvetna om att ni tar ett steg mot en större styrning. Hur långt kan man gå? Är detta gränsen?
– Det är en väldigt svår fråga. Men den som har följt mina debattartiklar vet att jag tagit strid för den fria, nyfikenhetsstyrda grundforskningen mot dem som velat ha mer tillämpad och styrd forskning. Det känns lite förvånande för mig att från grundforskningshållet få kritik för att jag vill styra för mycket. Jag vill nog säga att så förfärligt mycket längre i styrning tycker inte jag att man ska gå.
– Jag reser ju väldigt mycket och ser att ute i världen finns en väldigt stark trend mot strategisk styrning. Och det finns absolut en gräns för hur långt man kan gå där.
– Men de som påstår att alla viktiga genombrott uppstår i den fria grundforskningen har inte rätt de heller. Det har kommit fram en hel del spännande i strategiska satsningar. Ett exempel är Nixons satsningar i början av 70-talet på forskning för att lösa cancerns gåta. Jag har mött några av världens främsta cancerforskare under senare år, och de menar att det som gjordes då faktiskt lade grunden till mycket av de lovande genombrott vi nu jobbar med.
Studentorganisationerna efterfrågar större satsningar på doktoranderna, doktorandtjänster. Varför kom inte det med i propositionen?
– Det har väl lite med vår frihetssyn att göra. Vi ger hellre i en påse. Jag är övertygad om att ett antal lärosäten kommer att utnyttja sina större fakultetsanslag till doktorandtjänster. Grundproblemet har varit att lärosätena haft för lite pengar överhuvud taget, så jag tror att det problemet kommer att minska i alla fall. Exakt om det blir fler post doc-tjänster eller fler doktorander kan bero lite på vad man vill satsa på just där.
– Får jag fel har jag gjort en felbedömning.
Fotnot: Post doc-tjänster är tjänster på högskolan för personer som nyligen doktorerat.
Forskningspropositionen
- Regeringens förslag om forskningspolitiken för åren 2009–2012 innebär successiva höjningar av anslagen, och 2012 är nivån fem miljarder kronor högre än i år.
- De pengar som går direkt till universitet och högskolor, fakultetsanslagen, ökar med 13,6 procent under perioden. Forskningsråden, Vetenskapsrådet, Fas och Formas får också ökade anslag, liksom Verket för innovationssystem, Vinnova.
- Som ett nytt ben i forskningspolitiken ges öronmärkta pengar till 24 områden som anses strategiskt viktiga, de flesta inom områdena teknik, klimat och medicin. År 2012 ska anslagsnivån för de stra-
tegiska satsningarna vara uppe i 1,8 miljarder kronor per år.
Ett syfte är att Sverige ska kunna nå världsklass inom områdena, ett annat att svenska företag ska dra nytta av forskningen.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
