Succé för facket
Det nya stora Trio-fackförbundet får många fördelar.
Det blir en stark röst i samhällsdebatten; en röst för facklig verksamhet, för solidaritet och för välfärd.
Förbundet får oanade möjligheter. Det kommer att kunna spela en central och inflytelserik roll i debatten och vara med om att sätta dagordningen för det offentliga samtalet. Med långt över 400000 medlemmar väger dess ord tungt.
Efter många år med övertag för marknadskrafternas och ”ekonomismens” påhejare, blir tecknen på tillnyktring alltfler. Välfärd, solidaritet, rättvisa och andra tunga beståndsdelar i den fackliga ideologin är inget att blygas för.
Tvärtom, nu gäller det att ta tillfället i akt och gå på offensiven. Här får det nya förbundet ett gyllene tillfälle.
- Den kraftfulla rösten blir en av storfackets starka sidor. Andra urskiljbara fördelar är:
- medlemmen sätts i centrum; bättre service och verksamheter för alla medlemmar,
- gränsen mellan stat, kommun och privat sektor suddas ut; du kan stanna kvar i samma fack även om du byter jobb över sektorsgränserna,
- slagkraftig motpart mot allehanda arbetsgivare, inte minst i löne- och villkorsfrågor,
- effektiv rekrytering av studerande, särskilt på universitet och högskolor,
- förstärkt yrkes- och branschidentitet,
- sänkning av medlemsavgiften,
- utbildningssatsning genom fler och kraftfullare regioner/regionkontor.
Ännu är det nya förbundet inte i hamn. Två beslutande kongresser (eller motsvarande) återstår för de fyra förbunden ST, SKTF, HTF och Försäkringsanställdas Förbund (FF).
Inom ST, SKTF och FF ser det ut att finnas stora majoriteter för det nya förbundet. I ST är det väl egentligen bara ST-Skatt som tydligt markerar motstånd.
Däremot råder fortfarande viss osäkerhet vad gäller inställningen hos kongress-ombuden/beslutsfattarna inom HTF.
Att säga nej till den nya förbundsbildningen är en oklok facklig strategi. Den som med mitt sitt nej medverkar till att spoliera denna fackliga kraftsamling, tar på sig ett mycket stort ansvar. Det måste understrykas.
Många fackliga ledare har anledning att avundas de fyra ordförandena.
Annette Carnhede, Inger Efraimsson, Holger Eriksson och Börje Johansson har prestigelöst bestämt sig för att se bort från gamla, stelnade former för att skapa något nytt för medlemmarnas bästa. De leder ett storstilat projekt i syfte att vitalisera den svenska fackföreningsrörelsen.
Hittills har det tveklöst varit en stor facklig framgång.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.