Staten som måltavla
Säkerhetsarbete är viktigt. Men det kan inte ge oss ett hundraprocentigt skydd mot våldshandlingar som de i Norge. Tryggheten söks bäst i en bred uppslutning bakom demokratiska värden.
Att systematiskt och målmedvetet avrätta ungdomar på ett sommarläger visar på en bottenlös grymhet. Men även om den norske gärningsmannens val framstår som obegripliga får hans attentat inte tolkas som ett slumpartat vansinnesdåd som kunde ha drabbat vilket mål som helst.
I hans texter blir det uppenbart att de välplanerade attackerna hade till syfte att rikta förlamande slag mot två centrala institutioner i den norska demokratin: statsmakten och statsministerns parti.
Strax före skjutningarna på Utøya miste åtta personer livet i explosionen vid regeringskansliet i Oslo. Om omständigheterna varit bara något annorlunda kunde antalet dödsoffer där ha blivit mångdubbelt fler; bomben tros ha bestått av hundratals kilo sprängämnen och förödelsen blev enorm. Något som framgår med skrämmande tydlighet på de bilder som ST Press kan publicera.
I denne terrorists huvud var statsmakten och dess anställda fienden. Det finns andra människor som resonerar på liknande sätt, men lyckligtvis är ytterst få av dem beredda att ta till våld.
Men den norska attacken är inte någon unik händelse ens i vår del av världen. Bara några veckor senare tog en man sig in på Estlands försvarsdepartement med vapen och bomber. Han dödades i en skottlossning. Även om han inte allvarligt lyckades skada någon annan var det otvivelaktigt hans avsikt.
Staten står för makt och överhet. Det finns de som reagerar på detta genom att rikta hot och våld mot dess företrädare. Ett exempel är attacker mot och förföljelse av enskilda handläggare som fattat beslut som går en individ emot.
Det vore dumdristigt att tro att Sverige inte skulle kunna drabbas också av den slags våldsamma angrepp på en hel myndighet som inträffat i våra grannländer.
Den högerextrema ideologi som låg bakom de norska dåden måste ses som ett allvarligt hot mot samhället, men som i det estländska exemplet kan motiven för en våldsam attack på staten också vara andra – och kanske grumliga.
En lärdom av dåden är att säkerhetsarbete och förebyggande åtgärder fyller en funktion. Lokaler och rutiner kan utvecklas för att ge bästa möjliga skydd. Det svenska regeringskansliet hade redan innan händelserna i Norge gjort sådana förändringar och det är viktigt att fortsätta det arbetet.
Samtidigt gäller det att hålla i minnet att politiskt våld trots allt är ovanligt. Det finns ingen anledning att underblåsa rädslan för att drabbas. Många andra risker i vår vardag och i vårt arbetsliv förtjänar större uppmärksamhet.
Och inte ens ett långtgående säkerhetstänkande kan skydda oss mot alla faror. Vi måste acceptera att priset för att skydda sig mot alla tänkbara angrepp skulle bli för högt. Inte bara ekonomiskt, utan också för vårt sätt att leva tillsammans. Det öppna samhälle vi sätter så stort värde på fordrar att politiker och tjänstemän är tillgängliga och utesluter en långtgående bevakning av medborgarna. Den viktigaste insats vi kan göra är att på alla vis värna dessa demokratins principer, och söka vår trygghet i den breda och kraftiga uppslutningen kring dem.
Så kan de norska reaktionerna på de tragiska händelserna sammanfattas. Det är slutsatser som också är giltiga för Sverige.
Alexander Armiento,
chefredaktör
Denna artikel publicerades i Publikts föregångare ST Press.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
