Kraftmätning väntar
Arbetsgivarna, även inom staten, vill slippa centrala löneökningar med hänvisning till den ekonomiska krisen. Men det är viktigt att nästa års avtal ger en rimlig löneutveckling på alla arbetsplatser.
Nu har arbetsmarknadens parter blåst upp till den stora avtalsstrid som stundar under nästa år. Arbetsgivarsidan har konsekvent signalerat att inga pengar finns till centrala löneökningar. Och när LO-förbunden presenterade sina avtalskrav sände arbetsgivarnas organisationer mangrant ut pressmeddelanden som varnade för konkurs och katastrof.
Men det finns ingen anledning att bli skräckslagen över tonläget. Det är trots allt en ganska normal fäktning inför en avtalsrörelse. Och faktum är att 2010 års avtalsrörelse är exceptionell.
Det en av de största vi haft, och omfattar omkring tre fjärdedelar av landets arbetstagare. Därmed står extra mycket på spel.
Om prognoserna håller kommer avtalsrörelsen 2010 dessutom att utspela sig i en konjunktur som börjat återhämta sig från en av de värsta kriserna i modern tid. Det ökar sannolikheten för att parterna målar upp radikalt olika bilder av vad samhällsekonomin tål.
Vilket är just vad vi redan sett. Arbetsgivarna hävdar att många företag inte har råd med löneökningar och att eventuella påslag bör avgöras lokalt. Inga garantier, utan förhandlingar under fredsplikt på den enskilda arbetsplatsen, alltså. Även Arbetsgivarverket, som företräder de statliga myndigheterna, stämmer in i kören, och hoppas på fler så kallade sifferlösa avtal.
Facken hänvisar till det statliga Konjunkturinstitutets beräkningar, som visar att både för höga och för låga löneökningar hejdar tillväxten. Den ekonomiska utvecklingen blir starkast om arbetskraftskostnaden ökar med mellan 1 och 2,5 procent per år de närmaste åren.
För att säkerställa en sådan utveckling, och för rättvisans skull, behövs centrala avtal med ett tydligt riktmärke för löneutvecklingen.
Visserligen menar de sifferlösa avtalens anhängare att sådana avtal redan existerar och fungerar. Men om inte de stora centrala uppgörelserna på arbetsmarknaden sätter upp ramarna får de flesta enskilda medarbetare svårt att hävda sin rätt till en rimlig löneutveckling – särskilt i kärva tider.
Om nivåerna helt och hållet avgörs på den enskilda arbetsplatsen, ökar också trycket på de anställda hos en krisdrabbad arbetsgivare. Pressen blir hård att gå med på frysta löner – eller till och med lönesänkningar – för att rädda jobb. Men skickliga medarbetares insatser är inte mindre värda för att de utförs i ett företag som går dåligt. Eller på en myndighet som har ont om pengar. Jobben måste räddas på andra sätt än genom att enskilda arbetstagare tvingas sponsra sin arbetsgivare. Exempelvis med politiska insatser.
ST har ännu inte formulerat sina krav inför avtalsrörelsen. Det är viktigt att påpeka att de inte enbart kommer att handla om månadslönen, utan också om exempelvis trygghet och fortbildning. Just nu pågår ett rådslag på förbundets hemsida om vilka frågor förbundet ska lyfta. Där kan alla medlemmar säga sin mening.
Men ST varken bör eller kommer att vika från linjen att de centrala avtalen ska garantera en rimlig löneutveckling på alla arbetsplatser. För att säkerställa att den linjen håller också i framtiden kommer det dock att krävas en stark fackföreningsrörelse. Det bästa du kan göra för att trygga din framtida löneutveckling är därför att värva dina arbetskamrater som medlemmar.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
