Fackets unika styrka
”Ensam är inte stark. Tillsammans med andra är vi starkare och kan bättre hävda våra intressen.”
Det är en åsikt som har en bred uppslutning hos svenska löntagare.
De svenska fackföreningarna behåller också sin internationellt sett unika styrka. 81 procent av löntagarna – 16 av 20 – är fackligt anslutna.
Fackets dödgrävare är många, även om de sänkt tonläget sedan 1990-talet, då nyliberaler, marknadsekonomer och arbetsgivare ville dödförklara facken och hoppades på en massflykt av medlemmar.
Fortfarande är mer än 3,7 miljoner löntagare fackligt organiserade, visar medlemsstatistiken för 2003. En imponerande siffra, som slår hål på belackarnas domedagsprofetior.
Samtidigt sker förändringar inom löntagargruppen.
LO är den organisation som haft den svagaste utvecklingen med ett tapp på drygt 26 000 medlemmar. Men det är en marginell minskning. LO har fortfarande 1,9 miljoner medlemmar.
TCO står stilla på cirka 1,3 miljoner medlemmar medan Saco har ökat.
Störst ökning bland TCO-förbunden svarar Lärarförbundet för med ett plus på 4 238. ST förlorade netto drygt 800 medlemmar förra året, vilket betyder att STs minskning bromsats upp. (Den 1 januari 2003 hade dock ST ökat sitt medlemsantal med cirka 14 000 genom samgåendet med Försäkringsanställdas förbund.)
Fackens motståndare menar att löntagarorganisationerna spelet ut sin roll. Man pekar på att yngre välutbildade personer inte har något intresse av fackligt medlemskap.
Det motsägs med eftertryck av tillströmningen av nya medlemmar. Exempelvis rekryterade ST förra året nära 5000 medlemmar delvis från denna kategori.
Akademikerorganisationen Saco var mest framgångsrik med en ökning på 3,5 procent förra året till drygt 556 000. Civilingenjörsförbundet, Civilekonomerna, Akademikerförbundet SSR, Jusek och Lärarnas Riksförbund ökade mest. Alla är förbund som, liksom ST, riktar sig till välutbildade och yngre.
Personer med lång utbildning tycks alltså mycket väl inse att facklig organisering gynnar även deras intresse.
Dock finns det några inslag – gällande de yngre åldersgrupperna och situationen i storstäderna, framför allt Stockholm – som borde oroa de fackliga ledarna.
I gruppen 16–24 år har organisationsgraden bland tjänstemännen minskat något till drygt 50 procent sedan mitten av 1990-talet (i rättvisans namn ska tilläggas att med ökad ålder och med fastare anställningsformer stiger snabbt viljan att vara med i facket).
I Storstockholm är mindre än 70 procent med i facket jämfört med landets snittsiffra på 81 procent.
Noterbart är också att organiseringen minskat mest bland tjänstemän i statlig verksamhet, d v s STs huvudområde. Sedan 1990 har tappet varit hela 4,7 procentenheter.
Sammantaget är dock den fackliga organisationsgraden i Sverige som sagt internationellt mycket hög med 81 procent. Det är egentligen bara Finland och Danmark som ligger i närheten. I övriga EU-länder är i stor sett bara 20–35 procent medlemmar i facket. Lägst ligger Frankrike med tio procent.
Det visar att hos svenska löntagare finns en grundmurad uppfattning om att det ligger i deras intresse att organisera sig.
Åsikten om att det är viktigt att bygga upp slagkraftiga fackföreningar för att stå emot arbetsgivarna, är med andra ord väl förankrad.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.