En annan världsbild
Med 340 000 röster bakom sig tågar Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag. Deras värderingar är väsensskilda från fackets, men
det gäller att skilja på partiet och dess väljare.
Sverigedemokraterna firade sitt inträde i riksdagen till tonerna av en jamaicansk visa och en moldavisk schlager. Det går att göra sig lustig över att ambitionen att värna om det svenska kulturarvet inte sträckte sig till den egna valvakan. Men att ett parti som underblåser fientlighet mot invandrare nu tagit sig in i de fina salongerna är inget att skratta åt.
Med 20 riksdagsmandat får Sverigedemokraterna en stark röst i den offentliga debatten. Andra aktörer – bland dem fackförbunden – tvingas nu att förhålla sig till partiet. Det är inte det enklaste, inte minst därför att det är svårt att komma överens om vad Sverigedemokraterna är för slags parti.
I sina programtexter ställer sig partiet i dag bakom FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och tar avstånd från rasism. Man vill inte kännas vid vare sig beteckningen främlingsfientligt eller sina rötter i högerextrema rörelser.
Samtidigt genomsyras Sverigedemokraternas retorik av ett vi och dem-perspektiv, som i den uppmärksammade reklamfilmen där kvinnor i burka ställs mot en svensk pensionär. Svepande generaliseringar om världsreligionen islam hör till företrädarnas standardrepertoar.
Som motståndare till mångfald vill partiet lägga hinder i vägen för människor att utöva sin kultur och religion – om den inte är »svensk«. Men få svenskar känner sig särskilt hemma i den enhetskultur med folkdans och kyrka som partiet hyllar.
Oavsett vilken etikett man sätter på den politiska linjen står det klart att Sverigedemokraternas världsbild och visioner inte går ihop med fackföreningsrörelsens värdegrund. En värdegrund som bygger på solidaritet, mångfald och respekt för olikheter. Att ST och andra tjänstemannaförbund är partipolitiskt obundna, och inte ger stöd till något parti, får inte hindra att man motarbetar rörelser med väsensskilda värderingar.
Samtidigt måste facken acceptera att partiet fått stöd av 340 000 väljare – bland dem också några av de egna medlemmarna.
För fackföreningsrörelsen är det en svår balansgång att tydligt ta avstånd från Sverigedemokraterna utan att för den skull fördöma alla de människor som röstat på dem. Ingen medborgare som upplever sig som idiotförklarad kommer att byta sida.
Det finns – tvärt emot vad en del debattörer tycks tro – knappast några enkla svar på hur Sverigedemokraterna bör bemötas. Det gäller dock att undvika fällan att enbart diskutera metoder för att ta avstånd från partiet och frysa ut dess anhängare. Att skilja på vi och dem är nästan lika dumt när det gäller partisympatier som när det gäller etnicitet.
I stället gäller det att i debatten och på arbetsplatserna med genomtänkta argument förklara hur Sverigedemokraternas ståndpunkter kommer i konflikt med den fackliga samhällssynen och värdegrunden, och vart partiets vi och dem-retorik leder.
Det krävs goda samtal snarare än verkningslösa kampanjer och enkla klyschor, som att invandring gett oss roligare mat. Eller att vi gärna spelar utländsk musik när vi har något att fira.
Alexander Armiento
Chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
