Diplomatiskt nederlag
Det behövs en stark utrikesförvaltning som bevakar Sveriges intressen i världen. Men liksom i många andra statliga verksamheter drabbas kvaliteten av kortsiktighet och bristfälliga arbetsvillkor.
Tekniken gör det i dag möjligt att från ett skrivbord i Stockholm delta i möten med människor på andra kontinenter och läsa utländska dagstidningar på nätet. Behöver då Konungariket Sverige fortfarande officiell representation världen över? Eller är det, som regeringen planerar, rimligt att stänga svenska beskickningar, som exempelvis generalkonsulaten i New York och Los Angeles?
Oppositionen är kritisk. Företagare skriver protestlistor. Nobelpristagare författar brev till Sveriges regering där de varnar för följderna av att stänga generalkonsulatet i New York. De lyfter fram viktiga invändningar. För även i den sekundsnabba elektroniska kommunikationens tidevarv behöver ett land ett globalt nätverk av kompetenta företrädare och omvärldsbevakare. Inte minst i USAs två största städer – kreativa knutpunkter där mängder av svenska medborgare och företag verkar.
Ett effektivt kontaktnät måste skapas genom personliga möten. En användbar rapportering måste bygga på genuin förståelse för lokala förhållanden. Ett effektivt lobbyarbete för svenska intressen och mänskliga rättigheter kräver kunskap och respekt som knappast kan byggas upp på distans. Allt detta är nödvändigt för ett globaliserat land som Sverige, som bygger sin välfärd, sitt anseende och sitt inflytande på export av varor, tjänster och idéer.
Sett i det ljuset är utrikesförvaltningen en god investering. Prislappen, 2,1 miljarder kronor, kan tyckas hög, men i en internationell jämförelse framstår summan som blygsam. Och i relation till försvarsanslaget – 40 miljarder kronor – är diplomatin billig.
Med det perspektivet är det snålt att spara några miljoner kronor per år på att stänga viktiga konsulat och ambassader – när personalen dessutom, som ST Press kan berätta, själva visar på möjligheten till rejäla besparingar.
Visst kan det ändå finnas behov av att göra tuffa prioriteringar. Och visst kan utrikesförvaltningen också behöva förändras. Det är en konservativ struktur som skulle vinna på större mångfald och ökad öppenhet. Men bakom mytbilden av en gynnad grupp som minglar under kristallkronor med champagneglas i händerna finns kompetenta och hårt arbetande tjänstemän. Som härdar ut trots nedskärningar och försämrade villkor. I en dålig arbetsmiljö, dessutom. I Regeringskansliets färska medarbetarundersökning stack utrikesdepartementet ut, med låga betyg för organisation och ledning. Att arbetet ställer krav som kan vara svåra att förena med familjeliv är också väl känt.
Inom utrikesdepartementet blir de problem som hela den svenska statsförvaltningen brottas med tydliga: kortsiktiga besparingsbeslut som riskerar att bli mycket dyra på lång sikt och en personalpolitik som gör det allt svårare att locka och behålla kompetenta medarbetare.
Det behövs en förändring. Liksom på andra myndigheter krävs rimliga resurser och vettiga arbetsvillkor.
Vårt samhälle kräver väl fungerande gemensamma institutioner. Bland dem bör självklart finnas en utrikesförvaltning som kan bevaka Sveriges intressen i världen.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
