Sveriges man hos Hitler
Curt Juhlin-Dannfelt var svensk militärattaché i nazismens Berlin. Staffan Thorsell har skrivit en biografi över denne plikttrogne och pragmatiske statstjänsteman.
Bokens rika bildmaterial flyttar läsaren tillbaka i tiden, till ett Sverige där män och uniform spelade roll på ett sätt de inte längre gör. Militärattaché Curt Juhlin-Dannfelt porträtterad vid sitt bröllop i guldgaloner, tränsar och värja; på ett annat foto intill eldstaden med en beskyddande famn runt sin »unga hustru« Margareta.
Curt Juhlin-Dannfelt var majestätets och regeringens man i Berlin från Hitlers makttillträde 1933 till Tredje rikets och nazismens sammanbrott 1945. Samtidigt en grå tjänstemannaeminens som få hört talas om och som historieskrivningen gått förbi. Men nu lyfter tidigare chefredaktören för Expressen Staffan Thorsell fram denne doldis.
– Den viktigaste svensken i Berlin under hela andra världskriget, slår han fast.
Vardag i nazisttidens Berlin
Staffan Thorsell har plöjt tusentals av Juhlin-Dannfelts tjänstemannadokument, framgrävda i arkiv hemmavid och utrikes: telegram, rapporter, handbrev och promemorior. Men också mängder av brev till familjen, som han träffar högst sporadiskt under krigsåren i Berlin. Offentliga dokument blandas med privat korrespondens.
I hans majestäts tjänst – en berättelse från Hitlers Berlin och Stalins Moskva är resultatet av material Staffan Thorsell ramlade över när han skrev sin förra bok Mein lieber Reichskanzler (2006) om Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. I Krigsarkivet hittade han nämligen av en händelse runt 400 tunna maskinskrivna sidor som Juhlin-Dannfelt dikterat som ett testamente för sina närmaste om sitt liv som officer, diplomat och familjefar.
– Jag ville utöver ämnen som ligger mig varmt om hjärtat, som historia, krig och utrikespolitik, ge en bild av vardag och vanligt liv i nazisttidens Berlin, säger Staffan Thorsell om vad som fick honom att skriva boken.
– Och att han faktiskt mötte Hitler, förhandlade med Himmler och gjorde vapenaffärer med Göring.
En god berättare
Fast någonting mer än vardagsliv behövdes för att fånga Staffan Thorsell – för »stövlar, uniformer, kaserngårdar och exercisfält« gillar han inte. Dels visade sig Juhlin-Dannfelt vara en god berättare, dels ha dygder som Staffan Thorsell uppskattade: familjekärlek och plikttrohet.
Han började efter idogt letande skriva, och av ett rikt material och med kärlek till den porträtterade har han lyckats levandegöra ett stycke svensk historia.
– Jag försöker skildra det genom en person som var där och hur han levde samtidigt som det hände.
Nya vinklar på Sverige och kriget
Trots att det skrivits otaliga böcker om Sverige och andra världskriget, om vår roll och vårt medlöperi, är Staffan Thorsell fascinerad av hur perspektiven hela tiden förskjuts.
– Ta Förintelsen till exempel. Under de första tre decennierna efter kriget var den utsuddad ur svensk historieskrivning.
Det främsta syftet med det som då skrevs var enligt Staffan Thorsell att diskutera om Sverige hade varit neutralt eller gått nazisternas ärenden för att hålla landet utanför kriget.
– Sanningen är att vi varken var neutrala eller moraliska under kriget, utan egoistiska. Realistiska om du vill.
Något han inte i sig motsätter sig. Däremot är han motståndare till vad han ser som mytspridning om Sveriges politik under andra världskriget.
– Bilden av vår politik har efteråt förfalskats och skönmålats. Man ska inte förhäva sig. Det är kärnan i mina böcker.
Curt Juhlin-Dannfelt var både språkligt och socialt begåvad, och hans uppgift i Berlin bestod bland annat i att hålla nazisterna på gott humör, och rapportera hem om förestående invasions- och konspirationsplaner. Dannfelt är lojal och finner den svenska politiken både klok och bra. Han skönmålar aldrig, framhåller Staffan Thorsell.
– Inte ens sina egna insatser. Inte heller uppträder han med moraliska anspråk å Sveriges vägnar. Visserligen är han formad av tidens villkor och uppgifter, men föredömlig som statstjänsteman.
– Han är plikttrogen och hederlig mot sitt uppdrag. Han tar aldrig en risk som sätter uppgiften som svensk statstjänsteman i fara. Som Raul Wallenberg eller andra statstjänare gjort vid enstaka tillfällen.
Är det inte både på gott och på ont att sätta plikten framför allt?
– Man ska inte underskatta att göra ett bra jobb. Men det kan ha funnits tillfällen då han genom att gå utanför reglerna skulle ha kunnat hjälpa fler utsatta människor, eller slå larm till Sverige om vad som pågick.
Men det var honom fullständigt främmande. »Han var sitt jobb«, som Staffan Thorsell utrycker det. Viktigast var att komma åt källor han hade nytta av i sin tjänst. Curt Juhlin-Dannfelt var pragmatisk.
– Kunde han vara något annat? undrar Staffan Thorsell retoriskt.
Det moraliska dilemmat då?
– Det klarar han genom att vara kvar i hans majestäts tjänst och tänka på sin uppgift för Sverige.
Att flytta över situationen i Berlin till en motsvarande plats i dag – som Burma, Irak, Afghanistan – och hur vi förväntar oss att en svensk statstjänsteman på plats där ska handla vill Staffan Thorsell inte spekulera i.
– Juhlin-Dannfelt var professionell. Att vara militärattaché (i dag heter det försvarsattaché) var inte ett kall utan en tjänst. Av breven framgår att han som andra familjefäder är intresserad av att dra in pengar för att försörja familjen.
Mellan moraliska blindskär
Staffan Thorsell tycker att Juhlin-Dannfelt lyckas kryssa mellan moraliska blindskär i en nazistisk och antisemitisk miljö.
– Ja, för att han var trygg i sin uppfattning om vem han var och vad han skulle göra. Han var inte en grubblande person som ständigt ifrågasatte sig själv.
Staffan Thorsell bläddrar fram slutsidorna i boken.
– Han har en bra formulering om sig själv i ett brev till sin fru 1949, om hur han skulle vilja att det blir när han går bort.
Han läser högt:
»Jag skulle vilja att alla tog det vänligt och med sympati men utan mycken klagan. Jag skulle önska att människor runtomkring mig sa – jaså nu har han gått ur tiden, det var ju en hygglig karl.«
