Stjärnfylld fest på gott och ont
Melodifestivalen har aldrig varit så het som nu, publikintresset aldrig så stort – och artisterna aldrig så bra. Men de som gillar mer varierad musik kan ha skäl att oroa sig. Liksom skivbranschen.
Linus Johansson, som är doktorand i musikvetenskap vid Uppsala universitet, säger att begreppet »schlager« breddats som musikgenre. Han menar att det var en utveckling som började redan när den svenska festivalen skapades 1959, i nära samband med att teven och rockmusiken började slå igenom. Tendensen har blivit tydligare med tiden, inte bara i Sverige utan också i övriga Europa. Bredden skapar i sig en större publik, det finns något för alla. Att musiken anpassats till mediet har också bidragit till att tävlingen blivit större.
–Musiken får sin mening och sitt värde utifrån det sammanhang den används i, schlagerfestivalen är både en musikalisk och visuell upplevelse. Dels är det vad man hör, och hur artisten ser ut. Men så är det också hela den här karnevalen. Människor som klär ut sig, som exponerar sina kroppar och att det ska inbjuda till dans.
Linus Johansson tycker att det finns en risk att vår smak likriktas när festivalen blir allt större och tar mer utrymme. Den skapar en gemensam referensram av vad man kan kalla mainstreammusik – det som finns i mittfåran.
–Detta centrum blir något som uppslukar människor, inte minst tonåringar. Många vill bli accepterade och ha saker att prata om som andra pratar om. Festivalen är också en ständig källa till kontroverser om vem som egentligen skulle ha vunnit. Till och med när man argumenterar emot blir man en del av det här. Man känner sig alternativ, men egentligen är man inom en väldigt smal diskurs, ett utbud som är extremt begränsat.
Pop har tagit över från schlager
En av de personer i Sverige som förknippas mest med festivalen är Christer Björkman. Att projektet vuxit märks inte minst på att han är oerhört upptagen. Han är inte lätt att nå per telefon och under intervjun ekar det av steg i trappor, dörrar öppnas och stängs. I dag är han tävlingsproducent för Melodifestivalen, ett namn han noga vill poängtera.
–Schlager är en musikalisk genre som har en väldigt liten roll i dagens festival. Det är verkligen inte den som dominerar. Är det något som dominerar är det pop.
Den svenska tävlingen kan grovt delas in i tre epoker, berättar Christer Björkman. Fram till 1981 pågick en utveckling, tävlingen förändrades oavbrutet. Från 1982 till 2001 blev formen fastare och genremässigt bestämdes den till stor del av Bert Karlsson. Många låtar låg på hans bolag.
–Vi försökte gång på gång hitta nya modeller. Men det var för fast i formen, traditionen var tung. Det gick inte att få in det här nya som man ville. Det var först 2002 som man helt bröt med historien. Man gjorde ett helt nytt format och fick in helt nya människor.
Kombinera låtar med artister
Ambitionen att få festivalen att växa var högst medveten. Inte minst handlade det om att välja ut låtar som kunde fungera i andra forum. För att lyckas var det också viktigt att kombinera låtarna med passande artister. Tidigare hade skivbolagen eller skivförlagen per automatik använt en artist från sitt eget bolag.
–Steg ett var att få skivbolagen att förstå modellen. Sen skulle vi bevisa att det fungerade i praktiken och det gjorde vi genom att vi började få fler hits, vi började få radio att hänga på, vi fick skivköpare att bli intresserade. Det gällde att få bättre upphovsmän, andra sorters artister – och då kom den här breddningen av musiken som steg två. Allting bygger på en plan som är att det här ska bli det största och bästa forumet att presentera all svensk musik i, oavsett genre, säger Christer Björkman.
Med fler låtar skulle konkurrensen och underhållningsvärdet öka. Den svenska tävlingen växte och fick fler sändningstillfällen. SVT började sända från arenor med stor livepublik på olika platser i landet.
Människorna bakom tävlingen är förstås glada att visionen om en jättefestival blivit verklighet. Men kanske har det också fått följder vi först inte inser. Beror exempelvis det plötsligt så rika utbudet av »schlagermusik« i radion på att vi börjat efterfråga den eller är det bara en följd av evenemangets storlek?
–Jadu, det var en jädrigt bra fråga, svarar Christer Björkman.
–Jag tror att det är en kombination. Vi har medvetet tagit in ett bredare anslag på musik och bjudit in skickligare aktörer. Då blir ju resultatet bättre och när det blir bättre hänger medierna på. Då klarar inte radion att stå utanför. Skapar den ett behov eller är det så att folk kräver det? Svårt att säga. De gör det ju definitivt för att få fler lyssnare. Men säg så här: Den kanal som i dag bestämmer sig för att inte spela vår musik, den blir väldigt marginaliserad.
Eftersom målet är att placera sig högt i Eurovision Song Contest måste låtarna vara breda. En vinnarlåt ska kunna få människor i olika åldrar och med olika musiksmak att vilja ringa och rösta. Några ambitioner att gå i bräschen för en musikalisk utveckling finns därmed inte.
Hur mycket påverkar då Melodifestivalen vår musiksmak?
–Det är troligen rätt stort. Låtarna som vi producerade förra och förrförra året, de absolut bästa av dem, hör man ju fortfarande på radio. Och folk ger ju knappt ut skivor på våren längre. För de får inget utrymme, de får inte plats vare sig i radio eller i tidningarna för att presentera sin produkt.
Evenemanget blockerar medier
Det är en utveckling på gott och ont, tycker Christer Björkman.
–Skivbranschen är en bransch som har problem ändå. Att då dessutom få en hel period av året blockerad av ett evenemang som slukar all medieuppmärksamhet... det är klart att det är jobbigt för dem. Men vi klagar inte. Vi är jätteglada att vår musik fungerar, säger han.
Är Melodifestivalens musik då mest en konsumtionsvara som snart kommer att glömmas bort? Christer Björkman tror att vissa låtar kommer att bli framtida klassiker men att själva fenomenet Melodifestivalen kommer att vara lika intressant.
Både Linus Johansson och Christer Björkman säger att Abbas Waterloo är en låt som definitivt kommer att gå till historien. Att komma på ytterligare exempel visar sig dock svårare. Linus Johansson funderar länge och svarar till slut Carolas Främling. Christer Björkman nöjer sig med Waterloo. Även om han hävdar att det finns flera bra låtar med potential att bli musikhistoria.
–Men det beror lite på vad artisterna gör efteråt. Hade Abba inte blivit Abba hade jag kanske inte sagt Waterloo heller – troligen inte.
