Stenmark ställer ut sin vemodiga satir
Dödsångesten har varit både drivkraft och kreativ källa för Jan Stenmark. Nu ställer EWK-museet i Norrköping ut hans bilder från de gångna 25 åren.
På sätt och vis får man väl säga att cirkeln sluts när Jan Stenmark nu ställer ut på EWK-museet, som är en del av Arbetets museum i Norrköping. Det var här i staden han växte upp, och just i de här kvarteren har han jobbat. Sommaren 1967 tillbringade den då 18-årige Jan Stenmark i slipen på Holmens bruk, där hans uppgift var att ta emot stockar från avbarkningen.
– Det var tungt kroppsarbete, men jävligt bra betalt och ganska roligt. Jag hade några kompisar som var där samtidigt, och det fanns tid att sticka upp på taket och sola ibland.
I dag har bruket och de övriga industrierna på området förvandlats till kultur- och museikvarter.
– Det är ju så det ser ut på många håll, säger Jan Stenmark.
»Här & då« heter utställningen som nu samlar ett stort antal av Jan Stenmarks verk. Humorbilder är det epitet han själv har gett sina alster. För många är de välbekanta vid det här laget. Ett femtontal böcker har det hunnit bli, liksom kalendrar, kylskåpsmagneter och disktrasor.
Till grund för collagen ligger ofta reklamfotografier från 1950- och 1960-talen, förvrängda genom att Jan Stenmark låter personerna på bilderna ge uttryck för helt andra tankar än dem de tycks vilja utstråla. Ibland är det
omedelbart kul. Ibland vemodigt. Ibland hisnande drabbande. »I brist på sin nästa, får man älska sig själv«, uttalar en ensam man på väg i säng.
En annan medelålders man svingar våldsamt en pinnstol i luften i ett strikt möblerat vardagsrum: »Gud finns överallt! hävdade han envetet, och slog vilt omkring sig«, står det under bilden.
Själv fyllde Jan Stenmark 65 i fjol och är tekniskt sett pensionär. Men han jobbar vidare som vanligt, en ruta i taget. Det rör sig om ett ensamt, stilla nötande i tysthet, i jakt på exakta formuleringar och bildval. Balansen avgörs ofta av så lite som ett ord, säger Jan Stenmark.
Sin säregna stil utvecklade han sedan brodern köpt några gamla nummer av damtidningen Allt i hemmet.
– Där fanns annonser med en otroligt glättad yta, samtidigt som det var något som inte riktigt stämde. Bilderna var vackra, men också falska. Det var en typ av bilder som jag vuxit upp med, utan att reagera på då, men där
leendena i efterhand framstod som lite väl breda. Det kliade i fingrarna att få arbeta med dem.
Vad är det som gör den här eran så användbar för dig, som konstnär?
– Det är framtidstron, de drömmar som finns i bilderna – semesterdrömmen, fritidsdrömmen... Det är reella drömmar som människor faktiskt hade, och som man inte ska se ned på. Men som samtidigt ter sig lite löjliga, med den här gravallvarliga glättigheten.
Tidens gång skapar en nödvändig distans.
– Jag arbetar ju inte med dagssatir, utan med något slags existentiell satir.
Jan Stenmark växte upp som en duktig tecknare, men utan något konstnärligt arv i familjen. Den banan stakade han ut på egen hand. I tonåren fastnade han för surrealismen.
– Surrealisterna målade ju ofta faktiska föremål, men i en värld som var helt egen och skild från den vanliga världen. Det blev en andrumsplats, ett kreativt och roligt område att fly in i.
När Jan Stenmark var 15 år gammal dog hans pappa, och den dödsångest och hypokondri som han lidit av redan tidigare blev värre. I förlängningen, säger han, har den krisen emellertid fungerat både som en drivkraft och som en källa att ösa ur i arbetet.
– Jag var länge ganska inställd på att jag skulle dö ung. Att känna så ger ju en viss drivkraft i skapandet. Men också där är det nödvändigt med viss distans. När min dödsångest var som starkast i tjugoårsåldern hade jag aldrig vågat
göra en dödenbild. Det låg för nära, det hade varit att utmana ödet. Men i och med att det är något man har känt, så har man det med sig, och kan jobba med det.
Där någonstans finns kanske nyckeln till Jan Stenmarks framgång. Metodiskt har han de senaste 25 åren undergrävt reklamens raka, glada budskap. Men de existentiella kommentarer han tillfogar collagen har visat sig vara allmängiltiga. Ångesten inför tillvarons outgrundlighet är uppenbarligen något som berör oss alla.
Jan Stenmark
- Ålder: 66 år.
- Bor: Södermalm, Stockholm. Har arbetslokal i Liljeholmen, en kort promenad hemifrån.
- Bakgrund: Utbildad bildlärare. Sade upp sig 1990 för att fokusera helt på det egna skapandet.
- Aktuell: Med utställningen »Här & då«, på EWK-museet i Norrköping 9 maj–6 september. Ställer under sommaren även ut i Dalarna, på Kulturföreningen Magasinet i Falun och på Verket Avesta Art. Senaste boken heter Skratta åt räkor och utkom i fjol.
