Spaning efter de böcker som gömts
Hela mitt liv har jag varit lojal med manliga författare och läst alla av betydelse. Men jag letar ständigt i mina orediga hyllor efter mina Stina Aronsson, Jean Rhys och Carson McCullers, skriver Sanna Töringe.
Min bokhyllas oordning är nu näst intill total. Kaoset kostar mig, jag köper böcker som jag redan har, senast Djuna Barnes Nattens skogar, som en gång var så betydelsefull, men som jag konstigt nog nu inte alls längre minns.
Hela mitt liv har jag varit lojal med manliga författare, läst alla av betydelse och älskat dem som varit värda att älska. Kvinnor läser författare av båda könen, men män läser mest män som skriver om män. Så är det, med vissa undantag. (Deckare, Pippi Långstrump, Kerstin Ekman och lyrik.) Barnboksförlagen vill helst ha pojkar som huvudpersoner i böckerna, då säljer de bäst. Margaret Duras och framför allt Virginia Woolf ses som feministklassiker och recenseras självklart av kvinnor, medan Albert Camus på något sätt blir könsneutral. Det är den insikten som gör unga kvinnor vansinniga av vrede. Själv har jag lugnat ner mig, men letar ständigt i mina orediga hyllor efter mina Stina Aronsson, Jean Rhys, Carson McCullers…, minns en fantastisk novell av Marika Stiernstedt om en ung kvinnas avsky för sex, var kan den finnas?
— •l• —
Nog om min slarvighet. Jag har just läst Virginia Woolfs debutroman Resan ut, Albert Bonniers förlag, i översättning av Maria Ekman. Det är en ganska fantasilös och tråkig historia, men Woolfs styrka ligger i att hon kan skriva som hon gör om det näst intill händelselösa. Några människor reser med båt från England till Sydamerika. De iakttar varandra och vi får i minsta detalj veta vad de tänker. Mrs Dalloway är med på båten, och för oss som känner henne väl, genom romanen med samma namn, är det ganska upprörande, för här möter vi henne genom medresenärernas kritiska ögon. Detta är den nya efterkoloniala tiden och inget är längre självklart. Det är inte ens säkert att Gud finns. (Minns jag fel när en av huvudpersonerna, Helen Ambrose, jämför Gud med ett sjölejon?)
— •l• —
Marguerite Duras Sjömannen från Gibraltar, Albert Bonniers förlag, i översättning av Ulla Bruncrona är som en dålig Bob Dylanplatta. Allt är förlåtet, jag ser bara ljuspunkterna. Romanen är på något sätt formlös, men uttrycket är starkt. En längtan. Duras fångar som alltid det där svårfångade »När man sover på eftermiddagen, sa jag och log mot henne, är man alltid ledsen när man vaknar«. Visst vet man precis hur det känns? En man följer med en vacker kvinna ut på hennes lustjakt. Tillsammans letar de efter sjömannen från Gibraltar, som kvinnan kanske älskar. Ja, det kan räcka som story, om man är Marguerite Duras.
Som lämplig följeslagare till både Barnes, Woolf och Duras kan man välja Åsa Nelvin. Hennes dikter i Gattet. Sånger från barnasinnet, Norstedts, är så fria att man automatiskt seglar med på färden. Boken kom ut första gången på 1980-talet och väckte då nästan sensation. Nelvins bildspråk och yviga associationer känns aldrig sökta, utan finns där på samma sätt som det finns en kaffekopp på bordet och böcker i den stökiga bokhyllan.
Sanna Töringe är kulturjournalist.
Hon tipsar om böcker i ST Press.