Sista vilan för fattiga och dömda
I lådor på våra museer förvaras mängder av mänskliga kvarlevor. Men vilka är de som har fått sin gravplats i arkiven?
Publikt har tittat in i samlingarna.
I en brun kartong på Lunds universitets historiska museum, prydligt indelad i fyra fack, ligger »mördaren Maas« kranium. Det är märkt med hans fullständiga namn, Christoffer Maas, i sirlig skrivstil.
Per Karsten, chef för museet, berättar om hur kraniet hamnade här, i samlingen av mänskliga skelettdelar.
År 1817 satt den 30-årige Christoffer Maas i häkte, dömd till döden för mord på en polisbetjänt. Han rymde kvällen före avrättningen, men greps när han skulle kliva på en båt i Göteborg. Halshuggningen genomfördes som planerat.
– Antagligen genomfördes en dissektion av hans kropp direkt, tror Per Karsten.
Vetenskapsmännen ville se kroppens konstitution och funktioner så bra som möjligt, och ju färskare desto bättre. Sedan kokades skelettet rent, och kraniet sparades för att användas i undervisning. Så gick det till i en tid av intensiv anatomisk forskning: behovet av kroppar var stort, och det var inte människor i samhällets toppskikt som fick stå till tjänst efter döden.
– De flesta i Lundasamlingen från den här tiden kom från fängelser, häkten och sjukhus. De dog där och ingen gjorde anspråk på dem, enligt Per Karsten.
I Lund finns runt 1 200 kranier, 800 underkäkar och 23 monterade skelett. Merparten är från medeltiden, ofta från gamla kyrkogårdar, och räknas som arkeologiskt material.
Men en del av samlingen är alltså nyare. Några av skelettdelarna är identifierade, som Christoffer Maas.
I Uppsala finns det också en anatomisk samling.
– Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kunde man fullt lagligt bli uttagen för dissektion om man dog på fattigvårdsinstitutioner och inte kunde betala för sin begravning, berättar arkeologen Fredrik Svanberg, som forskar om Uppsalasamlingen.
Hanteringen av de döda från fattigvården var kontroversiell redan då. Människor var i regel religiösa, och att bli riktigt begravd var viktigt.
Fredrik Svanberg tror inte att de fattiga människorna visste vad som kunde hända med deras kroppar.
– Det finns beskrivet hur otäckt det var på fattigvårdsinstitutionerna i Stockholm. Jag har inte hittat något som tyder på att folk visste vad som kunde hända efter döden, säger han.
Fredrik Svanberg matchar fattigvårdsinstitutionernas dödsböcker mot katalogerna från Uppsalas anatomiska institut. På så vis hoppas han kunna få namn till en del av kvarlevorna.
Varken de fattiga, kriminella eller ensamma människor vars kroppar hamnade i de anatomiska samlingarna, eller de arkeologiska skelettdelarna, har hittills rönt någon större uppmärksamhet utanför forskningsvärlden. Det har däremot de kvarlevor som insamlats i rasbiologiskt syfte.
Rasbiologin växte sig stark i västvärlden under kolonialismen. Den motiverade att européer undertryckte andra folkslag och befolkningar, som betraktades som underlägsna och ociviliserade. Rasbiologin förändrade samlingarnas karaktär.
– Mot slutet av 1800-talet hamnar samlandet i sig i fokus. Man kan likna det vid en frimärkssamling. Här skulle finnas alla sorter: barn, vuxna, tyskar, svenskar, inuiter. Alla »raser« och typer skulle finnas representerade, berättar Per Karsten.
Han visar originalliggaren från anatomiska institutionens etnografiska avdelning. Den är från 1876. Här har inkommande skallar noggrant registrerats. »Lappflicka«, »egyptier«, »tysk«, »fransman« och »neger« står det bland annat.
Efter andra världskriget och efter de antikoloniala befrielserörelsernas framgångar har grupper, vars medlemmar utsatts för dissektioner och uppvisningar i rasbiologins namn, återkrävt kvarlevor.
Häromåret återlämnade Historiska museet i Lund skallar efter tre maorier till Nya Zeelands nationalmuseum. 2005 överlämnade man kraniet efter en man som hette Levin Dombrowsky till Malmös judiska församling. Han var tjugofem år när han hängde sig i häktet i Lund.
Men det är inte det enda tragiska ödet som lett hit. I ett litet rum djupt inne i ett magasin står några monterade skelett i skyddande vita svepningar. Per Karsten pekar på ett av de minsta.
– Han var elva år när han sköt sig, antagligen för att han behandlats illa på gården, där han tvingats till hårt arbete.
Här finns också kvarlevor efter en ung kvinna som tog sitt liv sedan hon blivit gravid efter incestövergrepp.
De anatomiska samlingarna hjälper oss att minnas de fattiga människornas historia och hur staten garanterade vetenskapens behov, menar Per Karsten. Han ser en uppgift i att vara öppen kring samlingarna, inte minst ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv: för att inte glömma.
Museet planerar en stor utställning om den anatomiska samlingen 2014.
