Ridån upp för mångkultur
Backateatern i Göteborg är en föregångare när det gäller att besätta pjäser med andra än helsvenskar på scenen medan nationalscenen Dramaten ligger illa till. Varför är det så?
– Man kan tycka allt möjligt om det där året, men det satte igång en diskussion, ett samtal och det skruvade upp volymen.
Det säger Yvonne Rock, samordnare för Mångkulturåret 2006 och med ett förflutet spå Västanå teater i Värmland och Judiska teatern i Stockholm.
Regeringen gav 2005 ett femtiotal myndigheter och institutioner i uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006. En inbjudan om att delta gick även ut till drygt 600 kommuner, landsting, stiftelser och scenkonstinstitutioner.
Regeringens uttryckliga ambition för uppdraget innebar bland annat att »andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kulturadministratörer med utomsvensk minoritetsbakgrund skall öka permanent och utgöra en större andel av de yrkesmässigt verksamma inom hela det offentligfinansierade kulturlivet«.
En diskussion drogs igång
Medan somliga kallade Mångkulturåret för en festival och ett tillfälligt fyrverkeri menade andra att året kunde innebära ett viktigt grundarbete för förändring.
– Vinsten med arbetet var att vi fick en medvetenhet om frågan och om vikten av att på de här kulturinstitutionerna ha en annan blick, säger Yvonne Rock.
På scenkonstområdet gjordes 2006 ansträngningar med både mångkulturell repertoar och ensemble.
Men hur ser det ut två år senare? Har Mångkulturåret lämnat några bestående spår och satt igång ett förändringsarbete?
Tittar man på Dramatens 78 man stora ensemble hösten 2008 uppvisar den knappt ett enda utomsvenskt namn. Trots att nationalscenen enligt kulturdepartementets direktiv ska driva på och återrapportera i mångfaldsfrågan, trots att teatern har en mångfaldsplan. Dramatens chef Staffan Valdemar Holm medger att det sticker i ögonen men lovar att det kommer att se annorlunda ut till våren.
Hur?
– Med en bättre representation på och bakom scen, försäkrar han.
Men han tillägger:
– Regissörerna måste få upp ögonen.
Staffan Valdemar Holm är i egenskap av chef inte beredd att styra regissörernas rollbesättning hårdare. Det menar han skulle inkräkta på den konstnärliga friheten.
Men Yvonne Rock håller inte med:
– Cheferna har en enorm betydelse. Jag menar att det egentligen bara beror på dem, vilken ton de sätter. Om man sätter igång och gör inte en och två, utan fem, sex, sju pjäser med mångkulturell rollbesättning och repertoar, då kanske man kan hitta en annan publik med lust att gå dit. Viktigt är att teatern finns mitt i byn. Dramaten är ganska långt bort.
Hon ger exempel på teatrar med chefer som driver mångfaldsfrågorna bra.
– Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater, Dritero Kasapi, tidigare på Gottsunda teater, Ronnie Hallgren och Anna Takanen på Göteborgs stadsteater…
Måsen och streetdance
En teater som definitivt placerat sig »mitt i byn« är Backa teater – en sidoscen till Göteborgs stadsteater. Konstnärlig ledare är Mattias Andersson, som tillträdde under Mångkulturåret 2006. Hans arbete präglas av ett mångfaldsperspektiv både i repertoar och i rollbesättning – 30 procent av ensemblen har utomsvenska namn. Nu i höst spelas dels Twisted Feets streetdanceföreställning Det sjunde blinget – »en krasch mellan dans och teater, dj-beats och fioler«. Dels Anton Tjechovs Måsen – »om fyra ungdomar som brinner desperat efter att göra avtryck, i en tid där alla vill vara snyggast, smartast och mäktigast«.
Båda uppsättningarna med direkt tilltal och mångkulturella ensembler.
– Vare sig vi gör Det sjunde blinget eller en klassiker som Måsen så förankrar vi föreställningen starkt hos vår publik. Vi vill stå i samklang med den och vår tid, och då är det naturligt att många i ensemblen har sin bakgrund i andra länder än Sverige, säger Mattias Andersson.
Kan du repertoar- och rollbesätta utan att göra konstnärliga eftergifter?
– Jag tycker det är astråkigt att se uppsättningar med homogen rollbesättning. Det känns bara fejkat och falskt, och det vore oerhört provocerande om vår ensemblesammansättning utgjordes av människor med bara helsvensk bakgrund med tanke på publiken vi har.
– Så det finns en stark medvetenhet i hur jag rollbesätter, vilka berättelser vi väljer att sätta upp. Jag har alltid gillat krockarna mellan olika röster, att människor med olika erfarenheter står på scen. Och jag är helt övertygad om att det blir den bästa konsten om man får in det. För så ser vår samtid ut.
Frågan om konstnärliga eftergifter har han fått förr, och ängslig att bli misstolkad förtydligar sig Mattias Andersson:
– Att bli anställd bara för att man har utländsk bakgrund vill ingen, det blir kränkande och förnedrande. Utan vi tar in människor med andra röster och erfarenheter för att få en så vital konst som möjligt. För mig är det primärt en konstnärlig fråga att gestalta samtiden så trovärdigt och autentiskt som det någonsin går.
För fulla hus
Han kallar Backa teater för »en samlad folk- och ungdomsteater«. Och publiken kommer.
– Allt är slutsålt, hundraprocentig beläggning. Vi har ungdomar från hela Göteborg och alla förorter. Så det faller sig naturligt att vi inte har någon trovärdighet om vi inte avspeglar publikens sammansättning. Även i etnisk mening, säger Mattias Andersson.
Att mångfalden – såsom ambitionen med Mångkulturåret var – tagit sig in i det offentligfinansierade kulturlivet är ett faktum.
Yvonne Rock får sista ordet:
– Regeringen har nu beviljat Kulturrådet tio miljoner i tre år för att förstärka och fördjupa kompetensen i de här frågorna och gett några myndigheter i uppdrag att jobba vidare med mångkultur, kulturpolitiskt och internationellt. Sådana påtryckningar och smörjmedel behövs. För det är inte helt enkelt att bryta nätverken.
– Och a och o är cheferna, och att regeringen säger att det här är jätteviktigt, säger Yvonne Rock.
