Revolution och åttiotalspunk
Fredrik Sahlin tipsar om biofilmer med premiär i oktober. Bland annat Lisa Langseths andra film, Hotell, med Alicia Vikander i huvudrollen.
I skrivande stund läser jag om ett upprop för den iransksvenska skådespelerskan Maryam Moghaddam som sitter fängslad i sitt gamla hemland för att hon medverkat i en film gjord av den svartlistade regissören Jafar Panahi.
Irans repressiva regim har ännu en gång satt tvångströja på friheten och det är det som en annan svensk perser, Nahid Persson Sarvestani, ständigt återkommer till i sin dokumentärproduktion. Nu senast i:
- Min stulna revolution. Nahid Persson Sarvestani var som ung själv med i revolten mot shahen 1978, men tvingades sedan se hur de religiösa mörkermännen tog över makten. I Drottningen och jag pratar hon om nationens trauma med shahens hustru Farah Diba. Här går hon ett steg längre och ägnar en hel film åt denna omvälvande tid i hennes och alla andra iraniers liv. (Bio 18/10)
- Hotell heter Lisa Langseths andra film efter debuten Till det som är vackert från 2009 – ett kärleksdrama där kampen stod mellan den onda dirigenten och hans unga goda älskarinna, spelad av Alicia Vikander. I Hotell, som handlar om en nybliven mamma (Vikander igen) med seriösa anknytningsproblem, är Langseth som tur är inte lika övertydlig i sin skuldfördelning. Och David Dencik är som vanligt lysande i sin sedvanligt udda biroll. (Bio 4/10)
- Vi är bäst! Lukas Moodysson, svensk films »enfant terrible« är varken enfant eller terrible längre, men däremot tillbaka från sin time out från filmbranschen. Det som lockade honom tillbaka var tanken att göra film på frun Coco Moodyssons tecknade serie om några punktjejers härjande på 1980-talet. Jag har inte sett den än, men räknar med pulserande dåtidskänsla i musik och rekvisita, strålande insatser från de unga amatörerna och en förhoppningsvis brännande berättelse. (Bio 11/10)
- Diana – spelfilmen om prinsessan Dianas liv – är en dubbel Askungehistoria, dels om prinsessan från folket som aldrig riktigt togs till nåder av hovet, dels om hennes älskare, den timide hjärtkirurgen som hade svårt att acklimatisera sig till ett liv med paparazzi i farstun. Med tanke på det tragiska slutet på huvudpersonens liv är Dianaförvånansvärt uppsluppen, snarast en ordinär romantisk komedi, men den fyller ändå sin funktion som rojalistisk sladdertacka: Jag såg Princess Di hångla i en park… (Bio 4/10)