Rasism är ett utnyttjat ord
Man kan tillåta sig att tröttna på hårt utnyttjade ord som rasism, men man får aldrig sluta vara vaksam på förändringar i det samhälle man lever i. Nu krävs det klara ögon, tillbakablickar och reflexioner för att försöka förstå vad som händer, både i Sverige och i övriga Europa.
- Rasismen i Sverige är en antologi med viktiga texter av riktigt bra skribenter, samlade av Lawen Mohtadi och Devrim Mavi. Det hade kunnat vara urtråkigt – angeläget, ja, men trist. Fast i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur finns ofta det som bränner hetast. Jag läser om konst, pepparkaksgubbar, den skandinaviske mannen, snälla och stygga poliser, tonårstider i förorter, romer, arvssynd och vithetsstatus. Det är många ord som krävs för att försöka beskriva vår tid. Denna bok gavs ut av Natur & Kultur strax innan höstens val.
- Pappas vingar av Milena Agus är en bok att trycka till sitt hjärta. Till en början är jag orolig över att den ska vara sådär vackertrevlig och outhärdlig. Den handlar om en vild kvinna på Sardinien. Hon har långt hår och springer på kullarna längs havet. Hon har ett pensionat och syr själv sina kläder av gamla överkast. Hon är känslig och originell och kallas Madame och ni hör ju själva att det verkar oroväckande, som de där populära romanerna om pärlörhängen och portvakter som åtminstone jag får allergiska fläckar av. Men här finns betydligt mer att hämta. Madame är ingen endimensionell klippdocka och idyllen bland de doftande örterna vid Medelhavet rämnar förstås. (Elisabeth Grate bokförlag, översättning Madeleine Gustafsson)
- Såningsmannen av Violette Ailhaud bär på en sådan hemsk och vacker historia att den snabbt förs över världen. Mina italienska vänner känner till den, i Frankrike har den framförts både som teater- och dansföreställning och nu har den också filmatiserats. Författaren (1835–1925) bodde i en provençalsk by. När hon var sjutton och nyförälskad försvann både hennes fästman och alla de andra männen i byn. De flesta dödades i repressionen efter det republikanska upproret 1851, eller fördes bort för att aldrig mer komma tillbaka. När den största förtvivlan lagt sig kom byns kvinnor överens om att dela på den förste man som dök upp, allt för att nya små barn skulle kunna födas så att byn skulle kunna leva vidare. Violette Ailhaud var lärarinna och skrev ned dessa minnen när hon var åttiofyra år. Hon fick själv barn och lämnade så småningom detta manuskript till en av sina kvinnliga ättlingar. (Elisabeth Grate bokförlag, översättning Anna Säflund-Orstadius)
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i Publikt.