Rapport från krig och fräsch surdeg
Att läsa om krigsreporterns vardag gör nyhetsprogrammen verkligare, skriver Sanna Töringe. Men bokhösten bjuder också på hemmakok och brödbak.
Sitter i soffan och ser på ett nyhetsprogram på tv. Bilder på folk som springer, ljud från vapen. Närbild på reporterns ansikte. Skyddshjälm.
Det är klart att det finns en människa bakom kameran, en fotograf, en reporter som har sagt adjö till sin familj, tagit taxi till Arlanda, bytt plan, åkt konvoj, varit rädd, druckit sprit i en hotellbar, fått tips om faror från andra reportrar och fotografer. Men när jag sitter där i min soffa är det som om de där människorna inte fanns, som om reportagen från Kabul eller Gaza City flutit in i min tv av sig själv. I Skjut inte på journalisten!, utgiven på Atlas förlag, berättar 19 utrikeskorrespondenter om tankar och händelser de varit med om när de gjort de där inslagen eller reportagen. Det är rafflande läsning från farliga platser. En taxi på en dammig väg i krigets Tjetjenien, vid Damaskusporten i Jerusalem under ett palestinskt uppror, i en bombkrater utanför Bagdad… Vinsten från försäljningen av boken går till Reportrar utan gränser, som aktivt verkar för frigivandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.
— •l• —
Om Ryszard Kapuscinski levat, hade han kanske fått nobelpriset. Han var det litterära reportagets mästare och i Reporterns självporträtt, översatt av Anders Bodegård, Albert Bonniers förlag, får man veta mer om hans drivkraft och lust att se och beskriva världen. Här finns rädslan ständigt närvarande, som en skugga. Och överallt, på alla platser, är det människan och det normala kring människan Kapuscinski vill berätta om, även i krigets Rwanda.
Efter dessa böcker blir det oerhört komiskt att läsa George Perecs Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger, i översättning av Magnus Hedlund, Rámus förlag. Jag slår upp sidan 72. Läser »Bor på Pension Mimosa. Slöar, sover och småäter. Jag har blivit rödbränd. Allra käraste hälsningar.« Allt är förstås påhittat av författaren för att reta oss med igenkännandet. Sådana rader har vi alla skrivit, sådana är vi.
— •l• —
Kapuscinski inspirerar mig mycket, till att se och förstå världen och tiden och människan. Varför är vi så intresserade av hemmakok just nu? Blåbärsskogar lockar oss, och grytor och surdegsbakning. Även om vi inte plockar bären eller kokar eller bakar brödet, så vill vi läsa om det. Martin Johansson visar upp ett lugnt harmoniskt liv i Surdegsbröd, recept och tips från en hemmabagare. Jag vill vara som han, med mjöl på händerna och bröddoft i hemmet. Vackra bilder och välskriven text drar in mig i författarens kök.
En av årets mest uppskattade kokböcker är Håkan Fällmans stora gedigna Kött. Här finns stor kunskap, det känner man verkligen. Boken är intressant formgiven och signalerar att detta är något som står sig, en grundbok att hålla i handen. Bland alla kokböckerna i min hylla kommer nog denna att vara en av de mest tummade och flottiga om några år. Båda kokböckerna kommer från Natur & Kultur.
Utblickar, inblickar, långkok, vykort och brödbak. That’s life.
Sanna Töringe är kulturjournalist.
Hon tipsar om böcker i ST Press.