Öijer och folksagor i hårda paket
ST Press bokkrönikör Sanna Töringe tipsar om de bästa bäckerna till jul.
Det är hög tid för julklappsböcker nu. Några romaner kan alltid passa. Alaa al Aswanys Yacoubians hus är både kul och sorglig. Den ges ut på Albert Bonniers förlag, i översättning av Tetz Rooke.
Mitt i Kairos myller finns ett stort hyreshus med risselrassel av människor av alla slag. Några fortfarande rika, andra nöjda med ett skjul på taket. Tilltagande religiös fundamentalism, kärlekslängtan och personliga nederlag trängs i en och samma människa. Hyreshuset är som dagens Egypten, där det gamla fria livet kolliderar med det nya stränga.
Skröpligt, vackert och mycket mänskligt känns det och boken har sålt i jätteupplagor för sin träffsäkerhet och, gissar jag, delvis också för den sexuella frispråkigheten.
— •l• —
Per Planhammars nya roman heter Blekaste aning (W&W) och visst är titeln rätt, ett knytnävsslag i magen för vår godtrogenhet och politiska dumhet.
Ändå är jag osäker. Kvinnan från villan i skånska Vellinge som av passion ger sig iväg till Grekland för att hjälpa albanska flyktingar råkar illa ut på grund av sin godtrogenhet, men hon vinner något stort på vägen och kan också ses som hjältinna.
Att handla med hjärtat och samtidigt blunda. Det är kanske vad som behövs ibland.
Med gråten på lur läser jag Bruno K. Öijer. Än en gång finns allt med, det svarta loket, spåren, blommorna. Denna gång är det ljusblå riddarsporrar. I Svart som silver (W&W) klagar han i sin sista dikt över poetens roll som frälsare. Han får faktiskt ta det, detta att vara så älskad och bli satt på en tron. Med berättande röst vecklar hans dikter ut sig och tar sig in i mig.
— •l• —
Längtan efter det sanna, eller i alla fall det nästan sanna, får oss att vilja sluka biografier. Jag uppskattar Ulf Lindes Från kart till fallfrukt, utgiven på Albert Bonniers förlag.
Känsligt, intressant om konst och litteratur i Sverige under drygt halva 1900-
talet, med precis lagom mycket historier och pikanterier.
Däremot tycker jag riktigt illa om Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Titeln är Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, förlaget Atlas. Jag litar inte på hennes distanslösa blick och oanalyserade minnen.
Marianne Höök var en stor journalist och jag vill helst inte veta att hon hade sladdriga underarmar eller läsa sida upp och sida ner att hon var en dålig mor. Det verkar som om Kullenberg här helt tappat greppet. Bättre läsa Hööks egna texter, i urval av Anette Kullenberg, utgivna på samma förlag.
— •l• —
Slutligen en klockren julbok, Svenska folksagor, återberättade av Birgitta Hellsing, med kommentarer av Jan-Öjvind Swahn och illustrerad av vår nya stora sagoillustratör Alvaro Tapia.
Den är utgiven på W&W och det är en kulturgärning, för många av sagorna behövde verkligen lyftas upp i ny språkdräkt. Läs högt i jul. Läs Prins Hatt under jorden eller Pojken som åt i kapp med jätten. Då tindrar alla ögon!
— •l• —
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i ST Press.