Montelius rymmer hemifrån i en lådbil
Nu romandebuterar dramatikern Martina Montelius med en berättelse om en egensinnig fyraåring som genomskådar vuxenvärlden. Barnet är nedlåtande, dömande, elitistiskt och föraktfullt – och oerhört ensamt.
Att kalla Martina Montelius för en språklig ekvilibrist är ingen överdrift. Hon har spänst i språket, går i gång på ord som »miljöstuga«, »kretsloppsrum« och det egenkomponerade »främlingsleguan« – såväl som på det högstämt poetiska.
Hennes framtoning är direkt. Hon har något oförutsägbart över sig, ungefär som hennes texter – hisnande i sina krockar mellan högt och lågt. Titt som tätt får hon något skälmskt i blicken. Lite full i sjutton, sådär. Men i nästa stund är hon allvarlig. I pressmeddelandet till Främlingsleguanen beskriver hon sig som »en gammelgädda i landsflykt«, vilket är taget ur en av hennes tidiga pjäser. Hon har skrivit åtskilliga. Numera har hon tagit över ledarskapet för Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, efter sin mamma Kristina Lugn.
– Jag är den där stora gamla gäddan som inte vill nappa, utan som gömmer sig i vassen, säger Martina Montelius.
Hennes debutroman är tveklöst tragikomisk. Berättarjaget är en fyra och ett halvt år gammal flicka som säger upp sig från dagis. Det vill säga, alla som hittills har läst texten har utgått från att det är en flicka, berättar Martina Montelius, men faktum är att hon aldrig könsbestämmer barnet.
Nåväl, flickan – Martina Montelius pratar i intervjun ändå om barnet som »hon« – lever ensam med något så otippat som en leguan. Som läsare vet man inte om det hon berättar faktiskt har hänt, eller om det är hennes fantasier. En sak är dock säker: hon är utsatt, men inget offer. Tvärtom, hon är ett kompetent barn. Därtill högfärdig och förnumstig. Ord som »erfara«, »avträde« och »emedan« rullar utan vidare ur hennes mun. Sina föräldrar, upptagna och synnerligen frånvarande, kallar hon distanserande nog för »upphovsmän«.
Martina Montelius ville skriva om ett barn som inte har tillgång till sina föräldrar.
– Annars är det oundvikligt att skildringen börjar handla om föräldrarna. Men om man tar bort dem, vad blir då kvar? Hur mycket är färdigt hos en människa från början?
Vad är bokens kärna?
– Att vuxna kan vara rädda för vissa barn, för att barnet ser rakt igenom dem.
Långt ifrån alla vuxna kan »prata normalt« med barn, menar Martina Montelius, vissa tror att de måste fjanta till sig.
– Det är att applicera en identitet på barnen, där de förväntas gilla allt som är glättigt, uppsluppet och grunt. De ska inte veta något om läskiga saker som självmord.
Hon försöker beskriva bokens huvudperson:
– Barnet gillar att vara i fred. Det har att göra med att hon har väldigt starka synpunkter på sin omgivning, framför allt på vuxna. Boken slutar med att hon konstaterar att hon inte är tillräckligt dum och att det är därför folk är rädda för henne. Det skapar en extremt stor ensamhet hos henne.
Flickan längtar efter större intellektuell stimulans i sina relationer, sin ålder till trots. Martina Montelius tycker att det finns något otäckt över henne.
– Hon är nedlåtande, dömande, elitistisk och föraktfull. Men om man är sådär liten och ensam, så kan man inte begära att empatin ska vara på topp.
Själv satte Martina Montelius som sjuåring skolpsykologen på plats, när hon tyckte att han kläckte ur sig förutsägbara floskler om hur barn ska vara.
Hur mycket identifierar du dig med romanjaget?
– Jag känner igen mig jättemycket i hennes sätt att isolera sig. Men hon är mycket mer föraktfull än jag var som barn.
Drivkrafterna i Martina Montelius skrivande varierar.
– I den här boken ville jag skriva något helt och hållet på mina egna villkor.
Hur fick du idén till boken?
– En sömnlös natt öppnade jag ett tomt dokument i datorn och började skriva. Planlöst. Det blev de tjugo första sidorna.
När Johan Hilton, förlagschef på Atlas, så småningom läste sidorna från den sömnlösa natten blev han överförtjust och uppmanade henne att fortsätta. Han har befriat hennes skrivande, säger hon, eftersom han inte har velat censurera något.
– Det ovanliga är att det inte finns någon konstnärlig kompromiss med den här boken. Jag kommer alltid att stå för den.
Skillnaden mellan att skriva en pjäs och en roman beskriver hon som milsvid.
– En pjäs är del av en större helhet och tanken är att andra ska bygga vidare på den. Men min roman kommer alltid att se ut så här. För mig är det en otrolig frihetskänsla, att inte behöva vara så otroligt ödmjuk inför andras åsikter.
Hon behöver över huvud taget inte ta hänsyn till människors synpunkter på texten, säger hon.
– Det är som att ha rymt hemifrån i en lådbil, säger hon, formar händerna till en långnäsa och viftar retfullt med fingrarna. Nananananaana!
