Med känsla för stil
Politik är mer än program, beslut och voteringar. Barbro Hedvall berättar om hur politiker bygger upp bilden av sig själva med hjälp av frisyr, färger och klädval.
Är Leif Pagrotskys och Sven Otto Littorins skägg politik? Nej, blir det spontana svaret. Fast, kanske litet ändå, om du funderar vidare.
Leif Pagrotsky odlade sitt som kulturminister, hans yviga skäggmodell gav honom kulturkredd – här stod en tänkande man, ja rent av en skapande ande.
Sven Otto Littorin kom tillbaka från sommaren med ett så kallat jazzskägg modell diggare från 1950-talet. Plötsligt hade den alltför pojkaktige arbetsmarknadsministern vuxit, fått en aning mer pondus – vilket han lär behöva inför vinterns sysselsättningsbekymmer.
Skägg eller inte skägg är alltså politik. För politik handlar inte enbart om program, beslut, valresultat; politik är också berättelser, korta berättelser. Vi är snabba att bilda oss en uppfattning om vad för slags person som står framför oss eller sitter i en tevestudio. Det politiska signalspråket har tecken som just skägg, hårväxt, snitt på kostymen, färg på dräkten.
Från guld till vardagskostym
Det har makthavare i alla tider känt till. För åtskilliga hundra år sedan lät de måla sina porträtt för att tala om vilka de var. Rika och mäktiga står de där, 1600-talets kungar i svallande peruker, guldbroderade rockar och spetsprydda kragar.
Demokratin har gjort skillnad. Dagens makthavare bär vardagskostym, fast av bättre kvalitet och passform än den Dressmann tillhandahåller. Se på förre FN-chefen Kofi Annan eller förre franske presidenten Jacques Chirac och du ser urmodellen för hur en skräddarsydd kavaj ska sitta.
Modesnobberi har vi dock svårt för i de nordiska länderna. Visst är det bra om vår statsminister ser snygg ut när han möter internationella kolleger, men till vardags kan han gärna klä sig ledigt. Tröja, skjorta utan slips, jeans – allt går numera an också i det som brukar kallas politikens finrum, riksdagens plenisal.
Själv är jag skeptisk till att göra allt till vardag, det är skillnad på att fatta beslut om lagar och pengar för hela landet och att sitta vid de numera så populära köksborden och bestämma familjens semestermål.
Hur ska vi läsa budskapen, vad kan en politiker tänkas säga med sin stil? Han eller hon vill vara en av oss, knyta an till sin tänkta väljargrupp.
Förra årets amerikanska presidentvalskampanj var även i det avseendet intressant. »Change« – förändring – var Barack Obamas slogan, från Bushårens lätt gubbiga framtoning med många veckoslut på farmen till en modern, handlingskraftig administration. Barack Obama bar nästan hela tiden kostym. Ofta tog han av kavajen och kavlade upp ärmarna på den välsittande, bländvita skjortan, som var han beredd att i nästa ögonblick stiga in i Ovala rummet och börja jobba.
Hans konkurrent John McCain hade pikétröja och vindtygsjacka och gav intrycket att lätt motvilligt ha lämnat golfbanan för att göra ett ryck i valrörelsen.
På ett lika budskapsrikt sätt uppträdde de svenska allianspartiledarna i 2006 års valrörelse. De tre herrarnas bomullsskjortor i ljusa pasteller sade att här hade vi villasamhällets trevliga och arbetsamma grannar.
Chans – och risk – för kvinnor
Eftersom kvinnomodet är mer varierat har kvinnor i politiken större möjligheter, men de löper också större risk att trampa fel. Man kan ha för stor urringning vid fel tillfälle – som när förra sjukvårdsministern Ylva Johansson besökte en sörjande muslimsk familj med ett väl generöst dekolletage.
Eller så kan man visa ett överdrivet klädintresse – som när centerledaren Maud Olofsson under en dag i Almedalen bytte kläder och stil fyra gånger. Har hon inget annat att tänka på, undrade inte bara jag.
Sedan har vi det här med igenkännlighet, en politiker är också ett varumärke och varumärken ska vara omedelbart identifierbara. Bra då att hålla sig till samma färg – som Gudrun Schyman, som när hon var vänsterpartiledare alltid hade rött och svart. Eller ha samma modell – som Anna Lindh hade, eller som förbundskansler Angela Merkel har. Byxdräkt i en klar färg och av samma snitt plus en rundringad t-tröja i diskret färg och ett enkelt halsband – och vi ser dem direkt bland alla »mörkmännen«.
»Framtiden går i slafsiga shorts« – den rubriken satte jag för femton år sedan på en artikel om den då nyvalde presidenten Bill Clinton, som lät sig fotograferas joggande i Washington. I dag är liknande bilder av makthavare vanliga, ja, det råder en tävlan om bästa fritidsstilen mellan världens stora.
Golf och joggning, jakt och fiske som lämplig paus i slitet. Franske presidenten Nicolas Sarkozy, som gärna vill hinna med allt och vara överallt, har sprungit på Manhattan iklädd t-shirt från New Yorks polis- och brandkår, ridit på halvvild häst i Camargue, poserat som badhjälte med mage in och bröst ut vid sidan av sin vackra hustru.
Att också Rysslands ledare nu syns i fritidssammanhang är ett steg mot, om inte demokratisering, så västernisering av det ryska politiska livet. Och frågan är om inte en Vladimir Putin med naken, muskulös överkropp, jagande i Sibirien, tar priset i denna världsmannatävlan.
Ms Obama vs mme Bruni
De där gamla kungarna med lockperukerna då, är de helt borta? Nej, skyltfönsterfunktionen finns kvar.
USAs första dam ska föra ut ett budskap om vad USA och hennes mans presidentskap vill stå för. Michelle Obama har tagit sig an uppgiften med begåvning, även hon står för »change«. Moderna designers, frappanta klänningar som låter henne visa kraft (bara överarmar) och kvinnligt modeintresse.
Hon har egentligen bara en medtävlare – Frankrikes Carla Bruni.
Ledsamt nog, ty madame Bruni kan stödja sig på sekler av fransk elegans. Mot hennes grå Diordräkt och enkla blå aftonklänning ser Michelle Obamas spets- och sidenblåsor billiga ut.
I stilkampen leder ännu vårt gamla Europa.
Här hemma står avgörandet mellan skallige kostymmannen med statsmannaambitioner och den numera nedtonade mogna kvinnan med revanschlust.
Barbro Hedvall var ledarskribent på Dagens Nyheter till och med september i år. Tillsammans med Göran Greider har hon skrivit boken »Stil och politik – om politiskt klädmode«.
