Vill väcka frågor med sin nytolkning
Den norske filmregissören Erik Poppe har tagit sig an ett svenskt nationalepos, Vilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna. I hans version skildras den starka historien om att bygga sig ett nytt hem i ett främmande land ur Kristinas perspektiv.
Kan man börja om igen? Kan man skapa sig själv på nytt? Är det vi som flyttar in i det här landet, eller är det landet som flyttar in i oss?” Det är ett citat ur Vilhelm Mobergs episka berättelse, som pekar rakt in i vår tid. Erik Poppe använder det i sin film Utvandrarna, där han lyckats komprimera Mobergs hela romansvit – Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – till ett två timmar och tjugo minuter långt storslaget, existentiellt äventyr, med premiär på juldagen. Vi får följa hur Kristina och hennes familj tar sig från Småland till Minnesota och där påbörjar ett nytt liv.
– Det här är berättelser om vår värld i dag. Vi är mitt i vad vissa kallar för en migrationskris, mitt i en enorm, polariserad debatt som pågår över hela Europa, inte minst i Sverige och Norge – antingen är man för eller så är man emot invandring. Jag tycker det blir väldigt svartvitt, säger Erik Poppe.
Hans film är en av de största produktioner som gjorts i Sverige på senare tid, en storfilm som han beskriver som ”en exotisk upplevelse och en emotionell berättelse”, där han varit noga med detaljerna och försökt göra filmen så realistisk som möjligt. Som scenen när Kristina, gestaltad av Lisa Carlehed, tillsammans med Karl Oskar, som spelas av Gustaf Skarsgård, och barnen står samlade längs relingen på träskeppet och för första gången får syn på den långa landremsan i väster, Amerika, tacksamma över att de överlevde den långa havsresan fylld av löss, råttor, sjösjuka, sjukdomar och dödsfall. Och osäkra på vad som ska hända.
Erik Poppe menar att det i stort sett är omöjligt att filmatisera en roman, eftersom den rymmer så många nyanser, karaktärer och olika spår.
– Och den här gången är det inte bara fråga om en roman utan om fyra. Uppgiften är på många sätt dömd att misslyckas, om man inte urskiljer vad det är i berättelsen som man är extra intresserad av.
När han först fick frågan om att regissera filmen svarade han att han inte trodde det var en bra idé, eftersom det redan gjorts två mästerliga filmer.
Jan Troell hade i sina två filmklassiker från 1970-talet, Utvandrarna och Invandrarna, som också blev en tv-serie, uppåt åtta timmar på sig att skildra Mobergs historia. Troell hade utrymme att vara ganska trogen mot böckerna, menar Erik Poppe, som själv har fått göra ett mycket stramare urval.
Det blir alltså ingen ny version av Jan Troells filmer. I stället har Erik Poppe gjort Kristina till huvudperson. Det är hennes berättelse som är huvudspåret, liksom hennes relation till Karl Oskar, dottern Lill-Märta och till Kristinas motpol Ulrika, som ska komma att bli en nära vän. Många sidokaraktärer är bortplockade, som exempelvis Robert och Arvid och hela deras guldgrävarhistoria.
Erik Poppe vill i filmen försöka nyansera frågeställningarna kring migration. Han anser att vi bör fundera över vad vi har för uppdrag som medmänniskor, liksom att syna våra bilder av vilka migranterna är och varför de emigrerar.
– Många flyr för att de önskar ett stabilare liv med trygg ekonomi, ett bättre liv. För andra handlar det om att fly för sina liv och att rädda sina barn. Du och jag är födda i ett samhälle med nordisk socialdemokrati, i ett system som tar hand om oss. Det är varken min eller din förtjänst, det är ett lotteri.
Den insikten är något vi bör ha med oss när vi diskuterar vilka som ska få släppas in i Europa och inte, anser han.
– Men vem som ska ha rätt att få svenskt eller norskt medborgarskap är både en politisk och moralisk fråga, och det är inte jag som filmregissör som ska komma med en lösning på den.
Karl Oskar och Kristina blir i alla fall, likt en och en halv miljon andra svenskar under 1800-talet, insläppta i det nya landet – även om de inte flyr undan krig.
– Karl Oskar är ganska nöjd med situationen, han vill gärna bli amerikan, ta tag i de möjligheter som finns, lära sig språket och se till att barnen får utbildning. Men Kristina bär på ett dåligt samvete för dem de har lämnat där hemma – hon vill inte glömma var hon kommer ifrån och drömmer om att åter få känna smaken av ett astrakanäpple.
Erik Poppe menar att hans film väcker frågor kring vad ett hem är och problematiserar det pris som Kristina får betala för att hennes barn ska få en bättre framtid än i Sverige. Hur mycket får hon egentligen offra – och är det värt det? Han tror att vi alla kan förstå Kristinas skuldkänslor och hemlängtan, men tycker samtidigt att hon blir lite suddig som karaktär i Vilhelm Mobergs böcker. Hon får inte vara särskilt aktiv eller drivande.
– Hon är mer någon som hänger med, som mest vill att allting ska vara som det alltid har varit.
För att få mer underlag till skildringen av Kristina har Erik Poppe intervjuat ett antal kvinnor som migrerat till Sverige och Norge om deras erfarenheter. Det är kvinnor som inte så ofta syns på våra gator och arbetsplatser, som vi inte märker mycket av. Samtidigt är det mödrarna som är navet i dessa familjer, som håller ihop dem. Erik Poppe har velat ta reda på vilka dessa kvinnor är som spelar så viktiga roller i sina hem, men syns så lite i offentligheten.
– Jag menar att de här kvinnorna representerar Kristina och att Kristina representerar dem. Vår historia är deras historia.
Erik Poppe har även regisserat filmen Utøya
Utvandrarna, i regi av Erik Poppe, har premiär 25 december. Manus står Anna Backe-Wiig och Siv Rajendram för.
Erik Poppe har tidigare arbetat som journalist och fotograf och bevakat konflikter på olika platser i världen, innan han började studera film på Dramatiska institutet, som i dag ingår i Stockholms konstnärliga högskola. Han har regisserat flera filmer, bland dem De osynliga (2008), Kungens val (2016) och Utøya 22 juli (2018).
