Kläder och musik var verktyg i politisk kamp
Kampen för kvinnlig rösträtt fördes inte bara med paroller och skrifter, utan också med hjälp av musik och kläder. I sin forskning har Marita Rhedin och Maria Carlgren
studerat rösträttskampens estetiska uttryck.
Sverige var sist i Norden med kvinnlig rösträtt – 1919 kom beslutet att kvinnor skulle få rösta från 23 års ålder. Kampen för att nå dit var lång, och för att göra sina röster hörda använde rösträttskvinnorna sig av olika estetiska uttryck, något som forskarna Marita Rhedin och Maria Carlgren på Göteborgs universitet intresserar sig för.
Musikforskaren Marita Rhedin har en bakgrund som sångerska och skrev sin doktorsavhandling om den litterära vistraditionen. Nu fördjupar hon sig i projektet ”Rösträttens sånger”, som handlar om musikens roll i kampen för kvinnors rösträtt.
Så länge som politiskt medvetna medborgare världen över har samlats för att visa missnöje eller föra politisk kamp så har musiken funnits med, berättar Marita Rhedin.
– Vi ser det i sextiotalets våg av visor, i sjuttiotalets kvinnorörelse, men också i nationalsångerna, eller när fotbollspubliken stämmer upp i sång. Man kan säga att musik intensifierar känslor. Den ingjuter någon sorts mod och bidrar till upplevelsen av ett gemensamt mål.
1902 bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, i Stockholm och Göteborg. Året därpå slogs de två föreningarna samman till en nationell, som ingick i ett internationellt nätverk.
– Sångerna på deras föreningsmöten och på de internationella kongresserna hade en samlande funktion. Det förekom musikframföranden och specialskrivna musikstycken om kvinnlig rösträtt, men också marscher, en taktfast musikform som främst använts för militära förflyttningar, säger Marita Rhedin.
Hon konstaterar att kampsångernas texter ofta är agitatoriska, de uppmanar till handling, att kämpa för sin sak och segra. De kan också handla om ens medborgerliga plikt och att odla sin kärlek till fosterlandet.
– Men det finns också en retorik som går ut på att ena kvinnor över klassgränserna. Det här med kvinnlig rösträtt var ett gemensamt mål för dessa kvinnor, oavsett om de var höger eller vänster.
Maria Carlgren, som forskar inom konst- och bildvetenskap, har främst studerat klädedräktens betydelse för den kvinnliga rösträttskampen – ”rösträttens garderob”.
– Det är ett uttryck från Elin Wägners roman Pennskaftet, förklarar hon.
Elin Wägner skrev att rösträttskvinnornas popularitet i viss mån berodde på att de skötte om rösträttens garderob. Från samtidens män fick de dock utstå spott och spe och det gjordes karikatyrer av dem, berättar Maria Carlgren.
– Det verkar som att hur de än bar sig åt hånades de likväl för sitt utseende, sina kroppar, sina kläder. De ansågs vara manhaftiga och fula. När de vände på strategin och klädde sig supersnyggt fick de kritik för det också. Allt för att deras inflytande inte skulle bli alltför stort.
I många demonstrationer och marscher över Europa för kvinnlig rösträtt gick kvinnorna i de främsta leden klädda i vitt – oskuldens och renhetens färg.
– När Hillary Clinton genomförde sin presidentvalskampanj klädde hon sig också väldigt ofta i vit kostym. Helt klart är detta en koppling till kvinnorörelsen, säger Maria Carlgren.
Kritiken mot rösträttskvinnorna hördes också i dåtidens populärmusik, berättar Marita Rhedin, exempelvis i kupletter där texterna raljerade över eller kommenterade kvinnokampen.
– Det handlade mycket om att männen skulle bli avmaskuliniserade om samhället blev mer jämställt. Det var en ganska unken kvinnosyn som uttrycktes. Men att man faktiskt kommenterade kvinnokampen betyder också att det var något som diskuterades ganska allmänt i samhället.
Rösträttskvinnorna använde sig av flera olika strategier i sitt klädval, säger Maria Carlgren.
– En var att klä sig snyggt och moderiktigt, för att försöka betraktas som neutrala. De använde sina kläder för att få möjlighet att prata om sin sak, men också för att tydliggöra att kvinnor inte fick plats på den manliga arenan.
En annan strategi var att klä sig i manlig kostym eller med attribut som skjorta och slips.
Kvinnorna kunde också välja att klä sig enklare och mer nedtonat offentligt än de gjorde privat, som den socialdemokratiska agitatorn Kata Dalström.
– Det finns berättelser om hur hon, innan hon gick upp i talarstolen, ”klädde ned sig” för att möta arbetarkvinnorna som hon skulle tala till. Hon använde sig av en spegling, säger Maria Carlgren.
Den så kallade ”reformklänningen” bars också av dessa kvinnor, exempelvis av författaren Ellen Key.
– Den ser ut som en löst sittande klänning, inspirerad av medeltidens klädbruk.
Även hatten var viktig i rösträttskampen. Maria Carlgren berättar om predikanten Carl Boberg som hävdade att om kvinnorna valdes till riksdagsledamöter skulle deras bredbrättade hattar skymma sikten i möteslokalerna och de vassa hattnålarna utgöra ”en stor risk för kroppsskador i folksamlingar, varför kvinnor med hattnålar är otänkbara som parlamentariker”.
Kvinnorna gav svar på tal genom att skaffa sig ännu bredare hattar. Och de lyckades i sin kamp. 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där kvinnor fick rösta.
Forskar om rösträttskampens estetik
- Marita Rhedin är doktor i musikvetenskap och lektor i kulturvetenskap vid Göteborgs universitet. 2011 kom hennes avhandling Sjungande berättare: vissång som estradkonst 1900–1970. Hon ingår också i musiktrion Sonika.
- Maria Carlgren är doktor i konst- och bildvetenskap och enhetschef på Röhsska museet i Göteborg. Hon har skrivit avhandlingen Birgittaskolorna
- – Modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse. Tillsammans med konstvetaren Linda Fagerström medverkar hon i boken Rösträttens århundrade med en text om klädedräktens betydelse.
- Marita Rhedin och Maria Carlgren har, tillsammans med Linda Fagerström med flera, planer på ett stort projekt, ”Subversiva rösträttsestetiker”, om de olika konstnärliga uttryck som rösträttskampens kvinnor använde sig av.
