Flyttpolitiken skildras i romanform
”Alla måste söderut.” Så kallades AMS i folkmun under flyttpolitikens glansdagar. Det är också titeln på Marie Lundströms nya roman, där hon ställer frågan hur det påverkar en människa att bryta upp från sina lantliga trakter för att skapa sig ett nytt hem i en storstad.
”Det var väldigt lätt att flytta, men ville man återvända fick man betala det helt själv”, säger författaren och programledaren Marie Lundström, som var en av alla dem som fick sin flytt från Norrbotten betald av staten via Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, som också erbjöd två fria hemresor i månaden.
Hon hade som nittonåring, tillsammans med två vänner, fått jobb på långvården i Stockholm. Precis som huvudpersonen Eva i hennes nya roman. Det pågick en omfördelning av råvaror och arbetskraft, från norr till söder. Flyttbidrag skyfflades ut i landets norra regioner för att unga människor skulle ta sig dit jobben fanns och inte vara en belastning för sin region.
– Jag tror vi tänkte då att alla med lite framåtanda tar sig härifrån, det sågs som en styrka att flytta. Det var det som tidsandan ropade.
Under sin gedigna research inför skrivandet har Marie Lundström ibland hajat till, som när hon hittade ett avsnitt i en handbok från 1967 som hon citerar i Alla måste söderut. Där informerade arbetsförmedlingen om att myndigheten hade möjlighet att bidra med inlösen av egnahem för dem som var bosatta i något av de fyra nordligaste länen, om de fick jobb söderöver och inte kunde sälja sin fastighet.
– Staten var alltså beredd att ta hand om hus och hem efter dem som flyttade. Det går väl inte att bli tydligare i sitt budskap – kapa varenda rottråd och stick härifrån.
Marie Lundström visste redan i sexårsåldern att hon ville ge ut en bok. Hon har skrivit i hela sitt liv och kombinerar i dag författandet med sitt jobb som programledare för ”Lundströms Bokradio” i Sveriges Radio. Ofta går hon upp vid fem och börjar skriva. När hon var 53 debuterade hon med romanen Sanningens kalas, som handlar om en 48-årig kvinna med en problematisk relation till sin mamma. Eva i den nya romanen är tio år yngre, och här är det i stället relationen till en hastigt avliden pappa som står i centrum. Plötsligt är den viktigaste människan i Evas liv borta. Hon går itu, delas upp i en stark och en svag sida.
– Eva är totalt oförberedd på sin pappas dödsfall, hon blir chockad. Marie Lundström vill i sitt radioprogram i P1 gärna ha ”en lätthet i steget”, säger hon. Den tonen genomsyrar också hennes roman. För även om hon gestaltar sorg och en känsla av hemlöshet så finns där också gott om humor och värme, som i skildringen av Evas begynnande förälskelse i Larsa. Berättelsen växer till ett slags kärleksförklaring, inte bara till en avliden pappa utan också till södra Norrbottens inland, till en plats med det påhittade namnet Marliden där Eva ärvt ett hus efter pappan. Det känns i naturskildringarna att Marie Lundström är hemtam i den region hon skriver om, med sina stora skogar, kärr, myrar och blånande berg. Hon är född i Gällivare, uppväxt i Piteå och har studerat i Umeå. Norrländskan är hon också hemtam i, hon färglägger romanens språk med dess omvända ordföljder och dialektala uttryck.
I boken skriver hon att de som bryter upp ”måste hungra efter ännu blanka minnen” för att kunna vara utan platsen de fortsätter att kalla ett hem. Hon tror att det är viktigt att behålla kontakten med den platsen livet igenom, eller hitta en ny sådan.
– Och gör man inte det så får man försöka skaffa sig ett hem i en annan människa.
Det kan givetvis vara riskfyllt, om den människan försvinner. Vilket Eva också funderar mycket på.
– Men livet är en riskfylld syssla, det kan ta slut en dag, säger Marie Lundström och fram bubblar hennes karakteristiska skratt.
I romanen skildras en inre resa där Eva så småningom tycks bli hel igen, med hjälp av Larsa och resorna till huset i Marliden där klockan har stannat på tio i två, det klockslag då hennes pappa avled. Här skildras också en klassresa där Eva kämpar med att passa in på det konsultföretag i Stockholm där hon numera jobbar och undervisar i mötesteknik. Det finns en scen där Eva minns hur pappan ville jämföra sin egen lön med hennes, och hon vek undan.
– Han hade inte riktigt förstått att hon redan gått om honom i lön efter bara några år på arbetsmarknaden, medan han hade slitit ett helt liv.
Maries Lundströms egen pappa jobbade, liksom Evas, på arbetsförmedlingen i Piteå. Han var alltså en av dem som hjälpte människor att flytta söderöver, berättar hon. De har aldrig pratat om ifall han hade dåligt samvete för detta. Men senare var han involverad i ett projekt för att locka folk tillbaka – vilket visade sig vara betydligt svårare. Nu expanderar Skellefteåtrakten för fullt och delar av Norrland ses som en framtidsregion.
– Det där tycker jag är intressant. Man söker i dag efter arbetskraft med rätt kompetens, och det är inte helt lätt att hitta. Kanske bland annat för att många tidigare har lämnat dessa regioner.
En existentiell fråga som ekar genom romanen är om man verkligen har gjort rätt val i livet. Marie Lundström säger att ingen pratade om vad det kostar att bryta upp, då när hon var ung.
– Även om vi flyttar frivilligt så har det ett pris, och konsekvenserna av våra uppbrott fortsätter att verka genom våra liv.
Hon tillhör en generation som fått höra att man ska förverkliga sig själv, inte blicka bakåt utan framåt. Livsvalens betydelse ökar dock med tiden, menar hon. Marie Lundström liknar det vid färska harspår i snön som efter dagsmejan kan växa till sig så att de blir stora som en björns.
– Jag har blivit mer och mer intresserad av det här. Jag ångrar inte mina val, men de där besluten jag tog som ung har påverkat och styrt mitt liv mycket mer än jag trodde de skulle göra.
Från bokradio till romanförfattare
- Journalisten och författaren Marie Lundström leder sedan tio år tillbaka radioprogrammet ”Lundströms Bokradio”.
- Hon debuterade som författare 2020 med romanen Sanningens kalas, på förlaget Wahlström & Widstrand. Hennes nya roman Alla måste söderut kommer ut 14 februari på samma förlag.
