Korn i skuggan av storsatsningar
Sommartid är den tid då filmbolagen kränger de stora titlarna som ska locka ett antal idisslare av popcorn, konstaterar ST Press filmkrönikör Fredrik Sahlin.
Kavalkad var länge mitt favoritord. Under min uppväxt var nämligen sommartid lika med kavalkadtid på biograferna. En radda James Bond-filmer avlöstes av en hop Tarzan- och Clint Eastwood-diton. Sen kom dvd:n och allt retrospektivt frossande i filmhistorien flyttade in i tv-soffan.
Sedan något decennium är som bekant sommartid lika med blockbuster-tid, även i Sverige. Det är nu som filmbolagen kränger de stora titlarna som ska locka ett stort antal idisslare av popcorn. Hulken, Narnia 2, Dark Night (Batman), Sex and the City och Mamma Mia! har alla premiär mellan skolavslutningen och kräftfrossan.
De små filmerna har nu ännu svårare än vanligt att tävla om en plats i solen, men helt dött är det dock inte i undervegetationen.
— •l• —
Skådespelerskor är ett franskt lättsamt men välformulerat drama som handlar om just nämnda yrkeskvinnor. I centrum står Marcellin (spelad av filmens regissör Valeria Bruni Tedeschi) vars biologiska klocka har tickat hotfullt ett längre tag, och som har lika stort sjå att hitta en lämplig karl som att hålla psyket intakt efter ideliga dispyter med den påfrestande modern. Tedeschi är en begåvad regissör, men visar här att hon framförallt är en skådespelerska av yppersta rang. (Bio 27/6)
Även i Citronlunden hittar vi en karismatisk skådespelerska med full närvaro, den palestinska Hiam Abass. Hennes rollfigur Salma lever ett stillsamt liv på Västbanken, gränsen till Israel, när hon plötsligt får den israeliske försvarsministern till granne. Den sistnämnde anser att Salmas lummiga citronlund innebär en säkerhetsrisk (kan dölja terroristattacker) varför han beslutar att den ska jämnas med marken, men Salma vägrar flytta på sig. Sålunda en engagerande David mot Goliat-historia där Israel denna gång får finna sig i att ha den sistnämndes roll. (Bio 27/6)
— •l• —
David Bowie är kanske inte en aktör av rang, men karisma har han ju, och på 70-talet dessutom en air av mystik kring sig, vilket gjorde honom perfekt för rollen som en på jorden strandad rymdman. Nicolas Roegs kultklassiker The man who fell to earth, med tillhörande suggestivt soundtrack, har nypremiär på dvd i juli.
Så har även en av filmhistoriens mest intressanta och intelligenta skapelse, Funny Games av Michael Haneke. Originalet alltså, från 1997. Den här genialt formulerade berättelsen utspelar sig under ett dygn då en välbärgad liten kärnfamilj får besök av några unga välverserade män, som tyvärr visar sig vara psykopater. Det är lika delar en intellektuell metafilm om våldsfilm som en thriller som är otäck på ren nagelbitarnivå. Den österrikiske regissören kom ju i våras med sin egen amerikanska remake (faktiskt lika bra som originalet), som även den nu kommer på dvd. Se dem båda och diskutera hur mycket våld en antivåldsfilm får innehålla. Lägg gärna till några andra tunga Haneke-titlar som Dolt hot och Pianisten och ni har en egen liten kavalkad.
— •l• —
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist.
Han tipsar om film och dvd i ST Press.