Hon gör radio som berör
När Susanne Björkman gör sina dokumentärer i Sveriges Radio tar hon god tid på sig för att hitta det som sägs mellan raderna. Efter ett liv bakom mikrofonen har hon skrivit en bok om att ge röst åt lyssnandet.
Susanne Björkman sitter i studion och klipper. I arbetsboken skriver hon när det går bra: ”I dag kände jag mig totalt koncentrerad. Lita på den här lyssningen.”
Just nu har hon bra dagar. Hon håller på med en ny radiodokumentär. Mellan tummen och pekfingret den hundrade sedan ”Du begriper ändå ingenting” 1976. Häromåret fick hon Stora journalistpriset som ”Årets berättare”.
Public service har varit hennes arbetsgivare under alla år och ensam om att lägga resurser på radiodokumentärer. Nu, 34 år efter dokumentärdebuten, har Sveriges Radio instiftat ett stipendium i hennes namn. För att uppmuntra kommande radiodokumentarister ”att arbeta i Susanne Björkmans anda”, det vill säga med ”tålamod och nyfikenhet”. Det första stipendiet delas ut i mars. Dessutom har hennes bok En lyssnares röst just kommit ut. Boktiteln fångar ytterligare en dygd hos Björkman: förmågan att lyssna. Lyssna efter det som ligger under ytan, det som sägs mellan raderna. Där, menar hon, kan vi avläsa vad som är på gång.
– Jag har ett sug efter att frilägga det som håller på att bryta fram, söka efter det jag känner finns under det välbekanta alla pratar om. Det är inte märkligare än att i ett samtal finna det roligare att prata om något nytt än det vi redan känner till.
Program om alla slags ämnen
Susanne Björkmans dokumentärer spänner från sociala rapporter och arbetsplatsreportage till naturbetraktelser. Hon har följt stressade busschaufförer, lodat bland svenska sjukskrivningar, hängt med en läkare på Huddinge sjukhus, lagt örat till ett svunnet Sverige via en dam på Östermalm… men också hållit mikrofonen intill träd och ugglor för att höra vad de har att berätta.
– Ursprungligen sökte jag mig till dokumentären för att få folk att lyssna till samhällsprogram genom att känna igen sig, säger hon.
Och det är lätt att känna igen sig. Vare sig det handlar om tonåriga Susanne som skolkar och är i konflikt med vuxenvärlden, eller om läkaren Astrid Seeberger – i två timslånga program från Huddinge sjukhus – som trots lite tid och knappa resurser fortfarande älskar sitt yrke.
– Den dokumentären skulle egentligen handla om hög självmordsfrekvens bland kvinnliga läkare. Så kom jag i kontakt med Astrid som var raka motsatsen, som älskade att gå till sitt arbete efter 25 år. Jag fick syn på något helt annat. Någon som hade glöd och så mycket värme och engagemang för sina patienter.
Nyfikenheten är nyckeln
Programmen blir sällan vad Susanne Björkman tänkt sig. En idé kan börja med ”vida slängar” och ”en jättefråga”: att hon ringer runt och undrar: Vad ser du?
– Det handlar om attityden när man ställer sina frågor. Att man vågar pröva. Får jag bara vittring på min nyfikenhet så öppnar sig allt. En stark drivkraft som gör att jag hittar spår på ett annat sätt. Jag lyssnar mer efter hur folk säger saker än vad de säger.
Skrattet porlar plötsligt fram.
– Herregud! Trots att jag hållit på så länge är det så kul och så spännande. Jag undrar vad folk ska säga? Som på bussen när jag tänker: vilken plats ska jag ta i dag, var är de intressantaste samtalen?
Bärande för dokumentärerna är stämningarna, tonen i det som sägs. Själv pratar Susanne Björkman om ögonblick.
– Magin, som ibland uppstår, ibland inte. Man kan komma in i ett möte, plötsligt bränner det till. Sedan tar det tid att klippa sig fram till det ögonblicket, och jag kan tänka: vad hörde jag i det här – det finns ingenting? Men ofta finns det där. Kanske en och en halv, två minuter. Runt det en massa småkvistar och grenar som skymmer sikten, som ett fågelbo som bäddar in någonting fint.
Målet är att lyssnaren ska höra det där ”fina”:
– En värme och en stämning och en närvaro, att man blir berörd i hjärtat... Det hörs väldigt bra i radio när det finns.
Lång väg till förtroende
Vägen till att få de intervjuade att öppna sig är lång.
– Man får inga förtroliga samtal från början, det tar ett tag innan det växer fram.
Det betyder att det blir många möten och många inspelningar. Till ett program har hon vanligtvis 40 till 50 timmar att klippa i, eller numera redigera i datorn. Totalt tillbringar hon betydligt mer än så tillsammans med den som står i centrum för dokumentären – för oftast finns det en huvudperson i Susanne Björkmans dokumentärer.
– Man pratar jättemycket om allt möjligt. Som att jag fryser och mina pjäxor inte passade i morse… Small talk, inte för att manipulera, utan för att det är kul och ett sätt att hitta varandra. Det är där mycket föds, i bilar, i pauser...
Dokumentärer tar tid att göra och (oftast) också att lyssna till, och är det något vi nutidsmänniskor lider brist på så är det tid. Dessutom är kraven på lönsamhet starka. Hur klarar dokumentären sådana premisser?
– Man måste göra annat också för brödfödan. Under tio år hade jag en halvtid på Dramatiska institutet som ansvarig och efter hand professor för radioutbildningen. Nu jobbar jag även redaktionellt med annat, och har möjlighet att hålla på samtidigt.
Vid sidan av det sociala intresset finns ett annat spår i Susanne Björkmans produktion, intresset för naturen. I sin bok skriver hon att ”lyssnandet är förbundet med naturen”.
Vad menar du då?
– Att det i ett bra samtal kan kännas som om man sitter under ett träd och pratar, att det finns en vila. Som att det finns ett landskap under orden.
_________________________________________________________
Lyssna: Med boken En lyssnares röst (Carlssons) följer en dvd med utdrag ur program och nio dokumentärer i fullängd.
Flera av Susanne Björkmans dokumentärer finns på www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?ProgramId=909&grupp=5086
