
Han skildrar människor som sällan kommer till tals
I monologen ”Pueblo”, en vemodig, poetisk och tragikomisk skildring av vardagshjältar, fantiserar Özz Nûjens berättare om hur tillvaron ter sig för några människor som lever sina liv i samhällets marginaler.
De kan kallas för vardagshjältar – den lågavlönade snabbköpskassörskan Violetta, den papperslöse och spelmissbrukande lagerarbetaren Said och den hemlösa kvinnan Domenica. Det är några av rollerna i Ascanio Celestinis pjäs Pueblo, som snart har premiär på Riksteatern. Skådespelaren Özz Nûjen är den som ska gjuta liv i dem och i den berättare som leder publiken genom scenerna.
– Rollerna visar de människor som är kugghjulen i vårt samhälle och som får det att fungera, säger han.
Precis som i sin förra pjäs Laika, som Pueblo är en fristående fortsättning på, sätter Ascanio Celestini ljuset på människor som inte så ofta tar plats på teaterscener.
– Det är de människor som vi inte vill se och som inte alltid kommer till tals. Det är ju inte någon som frågar en hemlös vad han eller hon tänker om valresultatet. Och hur många ser egentligen snabbköpskassörskan i affären? Vi vill visa att de här människorna finns.
Riksteatern skriver på sin sajt att Pueblo skildrar en rå, osminkad verklighet och kombinerar det med en djup humanism. Som när säkerhetsvakten på snabbköpet där hemlösa Domenica samlar in kundvagnar erbjuder henne att sova på sitt lilla kontor.
Özz Nûjen kopplar även ihop humanismen med teaterformen commedia dell’arte, som Ascanio Celestini är influerad av som regissör. Han beskriver honom som en vänsterintellektuell och en arvtagare till nobelpristagaren Dario Fo.
– All commedia dell’arte berättar om den lilla människan och står på den lilla människans sida, säger Özz Nûjen.
I Pueblo medverkar musikern Markus Räsänen, som också var med i Laika. Özz Nûjen beskriver musiken som vemodig i sin grundton, med inslag av både jazz och folkmusik.
– Den här berättelsen är sorgligare och mer poetisk än Laika, säger Özz Nûjen och lyfter samtidigt fram den humor som också ryms i pjäsen, som han menar kan göra att publiken lättare öppnar upp för det tragiska.
Han tycker att Ascanio Celestini är bra på att ”förmänskliga” samhällets utstötta, eftersom han inte enbart skildrar dem som offer eller trashankar.
– Och samtidigt förmänskligar han oss andra som vet att de här utsatta människorna finns, men som inte agerar – för det är också mänskligt. Ibland vill vi inte se vad som sker, fast vi har det framför oss.
Något gottande i rollernas elände kommer publiken inte att möta, försäkrar Özz Nûjen.
– Det finns inget sådant alls i hans uppsättningar. Däremot visar han att även utstötta människor har sina styrkor, drifter, viljor och drömmar.

Özz Nûjen berättar om rollfiguren Domenica, som misshandlats av sin pappa och blivit föräldralös vid åtta års ålder, och som publiken får följa från barndomsåren fram tills hon hastigt dör.
– Hon får ligga död i två timmar på en gata, i regnet, ingen vågar gå fram till henne för att hon är hemlös. Till och med de som ska hämta henne med bår är ilskna, för de vill inte bli blöta.
Snabbköpskassörskan Violetta låtsas på sitt lågavlönade jobb att hon i själva verket är ”en drottning på sin kassatron”. Hon vill behandla alla kunder lika, oavsett klass.
– Hon fantiserar om att kunderna är undersåtar som kommer med gåvor till henne och tänker att hon måste bete sig på samma sätt mot alla, för en drottning gör ingen skillnad på sina undersåtar.
I en scen i pjäsen där Domenica får följa med Said in på lagret berättas om hur var och en av lagerarbetarna har en skugga som följer efter dem likt en vålnad. Özz Nûjen läser högt ur pjäsen: ”Vi är här på lagret där vi aldrig kommer att arbeta, vi är på tomatfälten som vi aldrig kommer fram till, vi är på gatorna i de stora industristäderna, i de kalla fabrikerna i Tyskland och i Sverige, vi köar för en lön som vi aldrig kommer att få, vi har alla samma namn.”
En stark bild för alla flyktingar som har dött på sin väg till Europa.
– Det handlar om hundratusentals som har drunknat och ligger på Medelhavets botten, det som vi aldrig pratar om. Om det hade varit vita kroppar hade det blivit ett ramaskri.
Det kan låta som att Pueblo kommer att ha ett tydligt budskap och ta ställning mot orättvisor, men det blir ingen plakatteater, försäkrar Özz Nûjen.
– Jag älskar Celestinis pjäser för att de aldrig blir beskäftiga, han talar inte om vad du som publik ska tycka, skriver inte publiken på näsan. Den fråga som väcks är: Ska det vara så här?

För egen del är Özz Nûjen tydlig med sina åsikter, precis som han brukar vara i sina standup-shower, där han ofta är politisk. Han för på tal hur reallönerna har sjunkit och klyftorna i samhället ökat, och han talar om en ”rå och girig kapitalism”:
– Dagens sossar låter som 1980-talets moderater. Och så fort som man börjar tala om orättvisor, då ses man som extremist. Det gör däremot inte de som har försatt oss i det här läget. Att fortsätta skövla jorden, att fortsätta utnyttja människor, att fortsätta underbemanna vården och plocka ut vinster i skolan, det ses som helt okej, för det bygger på marknadens lagar och regler.
Men även om Pueblo är en rätt mörk historia så finns där också ljus och en tanke om att vi alla kan vara del av en större gemenskap:
– Pjäsen inger hopp i de mellanmänskliga möten som den skildrar, i de där ögonblicken då någon visar sin medmänsklighet med någon annan, säger Özz Nûjen.
Pjäsen turnerar landet runt
- Pueblo har premiär på Riksteatern den 14 februari i Kalix och turnerar sedan i Sverige till och med 12 maj. Medverkar gör Özz Nûjen och musikern Markus Räsänen. Ascanio Celestini står för manus, regi, scenografi och ljus. Gianluca Casadei har komponerat musiken.
- Pueblo är en fristående uppföljare till Laika som turnerade med Riksteatern under 2021, även den pjäsen med Özz Nûjen på scen.