Hälsotrend infiltrerar kultur och arbetsliv
Årets bokmässa presenterade sig som »mer hälsosam än någonsin« och aktivitetsarmband håller koll på såväl hur vi sover som hur vi rör oss. Hand i hand med hälsotrenden går populärkulturen.
Den gamla devisen »Musiken räddade mig från idrotten« kunde inte vara mer ute. Nu är träning och popmusik ett. De hälsoideal som genomsyrar samhället i stort ekar även på topplistorna.
Krönikören Isabelle Ståhl skrev nyligen i Svenska Dagbladet att mycket musik som görs i dag snarare verkar anpassad till löpbandet än dansgolvet.
– Jag tänker bland annat på all repetitiv taktfast housemusik, och alla musikvideor som utspelar sig på gym och erotiserar träning, säger hon.
Hon ger exempel: Nicki Minajs Anaconda, Britney Spears Work bitch och Tiëstos Work hard play hard.
– Musiken handlar tematiskt om att träna och arbeta hårt, men är också formmässigt anpassad för att ge oroliga kroppar en taktfast rytm att röra sig till, säger hon.
Det är inte första gången som populärkulturen och den träningscentrerade livsstilen ingår symbios.
I amerikanska 1980-talsfilmer som Dirty Dancing, Heavenly Bodies och Staying Alive är aerobics- och dansstudior spelplatser.
I boken Wellnessyndromet, som släpptes lagom till sommaren, skildrar forskarna Carl Cederström och André Spicer pressen att hålla sig i form, inte minst på arbetsmarknaden. Här finns arbetsgivare som Kalmar Vatten, där de anställda riskerar lägre lön om de inte går till gymmet, och Chicagos skoldistrikt där vägran att avslöja sin vikt straffas med löneavdrag.
– Fascinationen för den sunda kroppen är inget nytt. I Sverige har den länge ingått i folkhemsidén. Det som händer nu är att den möter den entreprenöriella kultur som har letat sig in på alla ställen, från förskolan till Arbetsförmedlingen, säger Carl Cederström.
Det mötet, menar han, har resulterat i att kroppsdisciplin kommit att bli en förutsättning för framgång. Genom denna »välmåendeideologi« framställs hälsa – som egentligen är avhängigt en rad faktorer, många utom vår kontroll – som resultatet av enbart personliga val. Hur provocerande en ohälsosam livsstil kan vara är något han har egna erfarenheter av, berättar Carl Cederström.
– För ett antal år sedan rökte jag. Det blev mer och mer omöjligt, både personer jag kände och inte kände kommenterade det. Vid ett tillfälle satt jag på en bänk med en hund som jag passade, när det kom fram en tant och började skrika på mig. Jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara så fruktansvärt att röka nära en hund, men jag sög ändå åt mig och kände mig som en väldigt dålig person.
De senaste åren har en stark löptrend spridit sig över landet och den har också gjort avtryck i modet. Löpartajts och springskor passerar obemärkt som vardagsklädsel på både skolor och många arbetsplatser. Och träningsbranschen lånar i sin tur attribut från nattklubbar och musikscener. Midnattsloppet – som genomförs efter mörkrets inbrott i flera städer – hyr in dj:ar och ordnar avancerade ljusshower.
Isabelle Ståhl ser, liksom Carl Cederström, uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid som den utlösande faktorn för hälsotrenden.
– Människor nämner i dag ofta fysiska prestationer på gymet eller ett maraton i sitt cv. Det räcker inte att ge arbetsgivaren sitt arbete, man måste också erbjuda sin person och visa att man är psykiskt stark, uthållig och positiv, vilket man anses bli av regelbunden träning, säger hon.
I år presenterade sig årets bokmässa i Göteborg som »mer hälsosam än någonsin« och inrättade en särskild scen just för temat hälsa och livsstil. Många år har uppenbarligen gått sedan arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson skrev sin pamflett Jag tvivlar på idrotten där »idrottsdåren dör, rättvist, av infekterat skoskav uppkommet genom onödig löpträning«. De svenska författarna Lena Andersson och Ludvig Rasmusson, liksom amerikanska Joyce
Carol Oates, är bara några av de kulturpersonligheter som i dag identifierar sig som löpare. Den japanska kultförfattaren Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning har blivit en bestseller.
– Gunnar Ekelöf beskrev ruset som något positivt, något kreativt och värdefullt, men jag hör sällan unga skapande personer säga sig längta efter ruset. I dag är tidningarna i stället fulla av reportage om löptränande författare, säger Isabelle Ståhl.
