Förhållandevis illa ställt
Hur är det att vara ung kvinna i Sverige år 2006? Om det handlar två nya serieböcker av Åsa Grennvall och Nina Hemmingsson. De känner få tjejer som inte förnedrats i ett förhållande.
Nina Hemmingsson står för korta, slagkraftiga och tänkvärda rutor. Om att kvinnor bagatelliseras, att tjejer anses små och ömtåliga och att ideal leder till galenskap.
Åsa Grennvalls självbiografiska roman handlar om hur hon går från tonåring och romantiker till cyniker och till slut kommer över sin ångest och blir en cynisk romantiker med man och barn.
Böckerna tar upp många ämnen, ofta med en svart humor. Men jag uppfattar en röd tråd, en slags feminismens abc som skulle kunna få titeln: »Så här går det när du lever i ett ojämställt förhållande«. Därför träffar jag tecknarna för ett samtal om könsroller.
Tre otrevliga exempel
I slutet av Åsa Grennvalls bok pratar hon med sin vän om hur det gått för deras bekanta.
Malin är tv-journalist och feminist och hennes kille går till prostituerade och har smittat henne med klamydia. Det accepterar hon.
Elisabet är jätteliten, men hennes pojkvän gör grisljud när hon äter, frågar om hon verkligen ska stoppa i sig mer och mobbar henne. Efter åtta års förhållande känner hon att han är den enda som förstår att hon vill stanna hos honom. Nu ska hon sluta med p-piller för att bli smalare.
Emmas kille glor på porr på nätterna och kommer sedan in till henne och vill ha sex. Han måste lägga ett lakan över hennes ansikte, annars slaknar han direkt. Hon säger att det känns som att bli våldtagen varje gång. Men det har hon sagt i två år och nu ska de köpa hund.
Malin, Elisabet, Emma. Är det så illa i Sverige i dag?
Åsa Grennvall, ÅG: Jag känner inte en enda tjej som inte varit i ett förhållande där hon mer eller mindre förnedrats.
Nina Hemmingsson, NH: Men många förnekar det. De vill inte berätta för sina kompisar och upprätthåller en fasad. Det blir som två parallella liv och de känner sig som spöken, att de lever fejkliv och inte kan vara ärliga mot sig själva.
I sin bok konstaterar Åsa Grennvall att det gått tio år sedan hon blev misshandlad.
ÅG: Många kvinnor hamnar där. Min räddning blev att jag hade en gnutta självrespekt kvar, så behandlar man inte mig. Det är lätt att glömma att visa sig själv respekt. Att ge barn det är viktigt, sedan är det svårare att bygga upp, men det går. Jag önskar att det fanns att köpa på burk.
Anpassar sig till andra
Åsa Grennvall berättar i boken att hon lever för ett förhållande. Hon kollar på porrfilm för att göra sin deprimerade pojkvän gladare, trots att det får henne att må dåligt.
NH: Jag har en känsla av att många kvinnor ger upp en del av sin personlighet. De söker bekräftelse för att duga och glömmer bort vad de själva vill. I kärleksrelationer mellan män och kvinnor blir könsroller tydliga. Då måste man kämpa för att inte förlora sig själv. Jag är själv rädd för det.
ÅG: Tjejer lär sig redan från barnsben att anpassa sig till andra människor. Tjejer över 30 får ett fastare jag och blir hotfulla för vissa män. Det är kanske därför äldre män ofta vill ha yngre tjejer som lättare anpassar sig, det handlar om allt från frukost till livshållning, till att slappa, göra karriär och leva livet.
NH: Det är tragiskt. Men det måste vara jätteskönt att ha en tjej som går med på mycket. Det skulle jag också vilja som äldre man.
ÅG: För att inte råka ut för förtryck är det viktigt att ta reda på vem man är och vad man vill. Då får man en motståndskraft.
NH: Man ska inte låta någon få en att känna sig dålig. Då är det något som inte är bra. Det är också viktigt att ha andra relationer förutom förhållandet. En förtrogen.
ÅG: Det var just det som hände mig i boken. Jag träffade en kompis och det var första gången på flera månader som min kille inte var med. Då tänkte jag efter och insåg hur illa det var.
Flera av Nina Hemmingssons rutor handlar om att kvinnor bagatelliseras, som den om armhålan här intill.
NH: Det var så irriterande att gå på fester där alla var över 30 och hade fru och där jag blev misstänkliggjord. Jag vill inte prata med din förbannade fru, det här är min armhåla, tänkte jag.
ÅG: Jag blev mindre hotfull för omvärlden när jag gifte mig. Alla applåderade, blev glada och trodde att jag automatiskt blivit lyckligare. Självklart är jag lyckligare nu när jag träffat min stora kärlek, men man behöver inte vara olycklig bara för att man lever ensam som kvinna.
NH: Det är som att det skulle vara något fel på kvinnor över 30 som står utanför normen. De blir ett bevis för andra kvinnor att det går att klara sig själva.
Under intervjun konstaterar Nina Hemmingsson att de båda tecknarna ofta får svara på frågor om hur det är att vara ung kvinna. Även detta samtal har handlat om just det. Och Nina Hemmingsson tycker att det är naturligt eftersom de båda skriver om relationer. Ett tag blev hon trött på att svara på frågor om det och på att vara feminist, men sedan bestämde hon sig för att det är viktigt att stå upp för det här. Hon konstaterar också att män sällan får svara på frågor om hur det känns att vara man.
Är serievärlden jämställd?
ÅG: Fler kvinnor än män ritar serier i dag, ändå är det männen som blir förläggare och hamnar på maktpositioner i konstvärlden.
NH: Det beror på att vi lever i ett patriarkat.
ÅG: Om det ska ändras krävs det att schyssta killar sätter sig upp mot kvinnoförtrycket, att de slutar acceptera det. Slaveriet skulle aldrig upphört om inte vita sade ifrån.
Åsa Grennvalls bok är självbiografisk och även Nina Hemmingsson inspireras av sin vardag. En av hennes serier handlar om Elvis.
NH: När jag var liten mimade jag till honom, låtsades vara han och då blev jag osårbar. Tillvaron blev glamorös. Men det var sorgligt att han dog och jag grubblade över döden. På tågstationen i Uppsala såg jag flera år senare en utslagen man. Han hade Elviskläder och jag ringde efter en taxi. Då frågade jag var han bodde. Svaret blev Memphis, Tennessee.
NH: Jag tror också att vi inspireras av känslor, vi vågar rita det vi vill och försöker vara modiga. När jag blir frustrerad, arg eller ledsen är tecknandet ofta vägen ut.
Hur hittade du fram till serierna?
NH: Jag skulle ha slutprojekt på en konstakademi i Norge, en ljudinstallation. Där var jag hårt pressad, hade ett litet barn, fick bihåleinflammation och till slut brast det. Jag hade förlorat mig själv och insåg att det här inte var det jag ville. Då började jag klottra på papper, satte upp det på väggarna och fann serierna.
