Filmaren som vill lämna avtryck
Sebbe är femton år, lever ett trassligt liv med sin omogna mamma, men han är full av liv. Babak Najafi skildrar avsked och nyfattigdom i sin prisbelönta långfilmsdebut.
Babak Najafi sitter längst in i hörnet på kaféet, precis så som en filmregissör bör: på behörigt avstånd och med full kontroll över allt och alla. Men bara några dagar tidigare var det han som stod i händelsernas centrum på Berlins filmfestival. Med den röda mattan utrullad och smällande fotoblixtar tog han vid den prestigefyllda festivalen emot debutantpriset för sin långfilm Sebbe. Festivalpresidenten, den legendariske tyske filmaren Werner Herzog, berömde hans film.
– Det var en stor ära. Herzogs filmer har betytt mycket för mig som yrkesman, berättar Babak Najafi och nämner raskt två titlar: Kaspar Hauser – absolut favorit – och den bara några år gamla dokumentären Grizzly Man.
Situationen var minst sagt ovan.
– Min vardag är så annorlunda mot Berlin med röda mattor och 500 fotografer som vill ta bilder.
Känner ansvar för nyttan av varje projekt
Och presskonferenser som avlöste varandra med frågor från den församlade internationella pressen. En fråga han minns var om han kände ett ansvar när han gör film. Han blev inte svaret skyldig.
– Definitivt. Som filmare har man ett stort ansvar för varje projekt man tar sig an. När jag tänker på människor runt om i världen, på livsöden, situationer och möjligheter, känner jag mig skyldig för att jag förbrukar så mycket resurser när jag gör film. Då måste det vara värt det. Då får det inte bara handla om självförverkligande. Människor ska kunna ha nytta av det också.
Vad för nytta?
– Film får gärna underhålla. Men inte som ett tuggummi man snabbt spottar ut. Jag vill att filmen lämnar någonting kvar som gör min vardag enklare att hantera. Som förstärker och upplyser mig.
Babak Najafis långfilm Sebbe handlar om en 15-årig kille, Sebastian, som bor i ett miljonprogramsområde med sin mamma Eva. Hon är tidningsbud och dricker ibland för många öl på den lokala förortskrogen. Sebbe går sporadiskt till skolan, mobbning hör till vardagen – men han är en överlevare, med okuvlig vilja att leva.
Själv beskriver Babak Najafi huvudpersonerna som att ”de har integritet och är fulla av kärlek”.
– Jag ville berätta om avsked och separation, berättar han. Universella teman oavsett ålder, kön och nationalitet. Något vi alla upplever någon gång i våra liv. Vi tvingas lämna den eller de vi älskar, det kan vara föräldrar och barn, syskon, partner.
Med bildspråket i centrum och en sparsam dialog berättar filmen om Sebbes inte helt okomplicerade förhållande till mamman, som i vissa avseenden inte är mer vuxen än sonen. Styrkan med filmen är att Babak Najafi berättar mer i bilder än med ord – något som görs alltför sällan i svensk film. Scener och miljöer är valda med omsorg för att skildra människor som ofta saknar språk för att lösa konflikter och för att kunna växa som människor.
En dokumentation av nyfattigdomens Sverige
En ambition med filmen var också att berätta om nyfattigdom i Sverige.
– Kanske för att jag gjort dokumentärfilm där jag sett ett Sverige vi många gånger inte ser, människor som ofta inte porträtteras på bild, säger Babak Najafi.
Han funderar en stund.
– Det är enklare att vara fattig i ett fattigt land än fattig i ett rikt land. Här finns sociala krav på att man ska ha en viss ekonomisk status.
Han drar sig till minnes när han själv var i Sebbes ålder med skolkompisar som åkte till Australien på sommarlovet.
– Samma krav ställdes på oss andra elever, att vi skulle ha något att komma med. Eller ha Levisbrallor för att alla andra hade det. Det ställs vissa krav på dig och kan du inte leva upp till dem kan du hamna i knepiga situationer.
Som när Sebbes mamma i en central scen i filmen snor en täckjacka i tvättstugan och slår in i ett födelsedagspaket åt Sebbe eftersom hon saknar pengar att köpa en present. En handling som får vådliga konsekvenser.
Lämnade Iran som tolvåring
Filmens teman – avsked och fattigdom – ligger nära Babak Najafis egen bakgrund och berättelse. Han är född 1975 i Teheran. När han var tolv lämnade familjen landet under kriget mellan Iran och Irak. De hamnade i Uppsala. Med svenska mått mätt har han emellanåt levt väldigt fattigt, berättar han. Men det är självvalt.
– Det kan vara ansträngande men samtidigt får jag göra det jag vill göra. Det gör mig lyckligare än att bara ta ett jobb för att ha pengar. Jag är inte så dyr i drift, man äter vad man orkar.
Sedan han tog examen från Dramatiska institutets filmregilinje 2001 har han livnärt sig på att göra korta dokumentärer och spelfilm för SVT. Långfilmsdebuten Sebbe har tagit fem år att göra. När han sökte stöd till filmen från Svenska Filminstitutet fick han först nej.
– Men det kunde jag inte nöja mig med. Det hade kostat mig så mycket tid. Jag bad om ett möte. Ringde sedan Sebbe och de andra, och med våra egna resurser gjorde vi en pilotfilm. När jag visade den för konsulenten ändrade hon sig och sa ”Nu förstår jag vad du är ute efter”.
Sedan dess har alltså mycket hänt. Innan debutantpriset i Berlin fick Babak Najafi ta emot Svenska kyrkans pris vid Filmfestivalen i Göteborg i januari. Ännu längre tillbaka fick han Bo Widerbergstipendiet för att han ”helt enkelt är en stor talang och ett löfte”. Så nästa gång blir det svårt för Filminstitutet att säga nej.
– Jag har flera uppslag jag tänker på, säger han hemligt på regissörsvis. Samtidigt som jag försöker att inte tänka på dem när jag tänker tillbaka på den långa processen med Sebbe. Fem år! Men nu börjar det så smått klia i fingrarna igen.
Och fattig är han inte längre. Berlinpriset innebar – utöver trofén, en sökarlins – en halv miljon att dela med producenterna.
Fotnot: ”Sebbe” har Sverigepremiär 12 mars.
