Dokument inifrån en sluten värld
Sju pojkar från Råby ungdomshem berättar om sin vardag i ett fotoprojekt tillsammans med Malmö museum. Bilderna beskriver tillvaron och vad som är viktigt i pojkarnas liv.
– Jag vill visa hur det är att vara inlåst. Vad man än gör kommer man inte ut, säger Hassan när vi står framför hans kvällsbild på rastgården.
Han är 18 år och har bott på Råby ungdomshem i Lund sedan slutet av förra året. Han har dokumenterat sin vardag från den slutna avdelningen, där sängarna är så obekväma att många lägger madrassen på golvet, och där man lever under ständig bevakning.
Personalen säger att Hassan blommat upp, blivit lugnare och skött sig under sin tid här. Nu bor han på den öppna avdelningen och har börjat skolan, som ett led i utslussningen i samhället. I dag känns Råby som hans hem, förklarar han.
Lättare när man lär känna personalen
– Jag trivs, det är inte värsta grejen längre. I början var jag ledsen och det var ångest också. Sedan lärde man känna personalen, då blev det lättare.
I höstas började Hassan en fordonsteknisk utbildning i Skåne, långt ifrån sin gamla hemort uppåt landet. Han vill bo kvar i Skåne för att gå klart skolan.
– Jag drömmer om att bli lastbilschaufför, min pappa har varit det och det verkar bra. Jag gillar inte stress, man bara kör saker dit de ska och det är bra pengar, säger han.
Hassan ska snart skrivas ut. Men det är något han valt att inte tänka på så mycket. Han ”vill inte längta och få en massa bilder i huvudet”, säger han.
Men om du får drömma då, vad vill du ska hända när du kommer ut?
– Fixa egen lägenhet, fixa någon brud kanske. Jobba och träna. Men som sagt, det är inget jag vill tänka på för mycket just nu, säger Hassan.
Pojkarna som tagit bilderna kommer från både den slutna och den öppna vården på Råby ungdomshem. En av dem har fotograferat en skogsdunge mot en rodnande kvällshimmel. Någon har tagit flera bilder inifrån en bil på landskapet som svischar förbi utanför rutan. Här finns kvällsbilder från den inhägnade rastgården, där månen blänker i det hårda stålet. Men också glimtar av frihet; ljusa bilder från utflykter med personalen.
Foton med direkthet
Temat är identitet – vem som är viktig i ens liv och vart man är på väg – men många av bilderna saknar helt människor.
– De tar bilder på det de ser, utan en massa filter. De har en direkthet som man tappar när man jobbat professionellt med foto i en massa år, säger handledaren Jenny Lindhe från Malmö museums fotoenhet.
Hon ville väcka killarnas entusiasm och intresse för foto, utan att styra för mycket.
– Deras tillvaro är så kontrollerad i övrigt så jag ville att undervisningen skulle kännas lite som ett andningshål. Bilderna berättar ändå en massa intressanta saker om dem själva, säger Jenny Lindhe.
Fotografierna visas för allmänheten på Råby ungdomshem i anslutning till det årliga luciafirandet 10 december. I januari publiceras bilderna på Malmö Museers hemsida. Bilderna kommer även att finnas kvar i en permanent utställning i Råbys offentliga lokaler.
Personlighet som skiner igenom
Björn Lidberg är projektledare och ansvarig för skolverksamheten på Råby ungdomshem.
– För oss som jobbar här är det oerhört intressant att se bilderna. De rör sig alla i ungefär samma kringskurna tillvaro, men har valt helt olika motiv. Personligheten bakom bilderna skiner verkligen igenom, säger han.
Projektet har möjliggjorts genom bidrag från kulturförvaltningen i Malmö. Merja Diaz, chef på museets fotoenhet, tycker att det fallit väl ut.
– När vi kontaktade Råby förstod vi att de inte fått den här typen av förfrågan förut. Det fanns ett väldigt engagemang för att göra något bra, berättar hon.
Ungdomarnas bilder och bildtexter kommer att sparas i museets samling för samtidsdokumentation.
– Det här är ett intressant och viktigt samtidsdokument. Vi vill ge den här gruppen möjlighet att berätta hur de upplever sin situation med sina egna ord, säger Merja Diaz.
Diskussion om etik
Arbetet med bilderna har inneburit många diskussioner kring etik och sekretess. Bilderna måste godkännas av pojkarnas målsmän innan publicering. Det finns också brottsoffer att ta hänsyn till, vilket gör vissa bilder olämpliga att publicera. Var och en av de anställda har fått bestämma om de vill vara med på bild eller inte.
Tomas Nyberg är behandlingspedagog och arbetar nära ungdomarna i projektet. Han har jobbat på Råby i sex år och tycker att projektet – något nytt även för personalen – varit givande och intressant.
– Vi var ju inte vana vid att man skulle kunna hamna på bild på jobbet. Men jag tycker att vår entusiasm har spridit sig till övriga personalen. Det är häftigt att se bilderna inramade och klara. Killarna har skapat något de kan vara stolta över, som ska visas upp för allmänheten. Jag tror att det har varit en kick för dem men även för oss, säger han.
Viktigt möte med samhället
Björn Lidberg vill, som han säger, riva murarna mellan närsamhället och de ofta vilsna unga människor som tvångsomhändertas. Fotoprojektet och kontakten med museet har varit en positiv pusselbit i behandlingen av pojkarna, tycker han och ser gärna en fortsättning på samarbetet.
– Det är viktigt med träning under ”normala” omständigheter tillsammans med människor som inte är formade av vårdtänkande. Annars tränar vi för att fungera på institution, och inte i samhället, säger Björn Lidberg.
I behandlingsarbetet ingår också många diskussioner om identitet, och om hänsyn till medmänniskor.
– Den här typen av uppmärksamhet varken förstärker eller glorifierar en kriminell identitet. I stället kan vi genom det här projektet föra ett resonemang om identitet, problematisera och hitta verktyg för en djupare förståelse, säger Björn Lidberg.
