Den skrattretande professorn
Humorprofessor Gösta Ekman utbildar skådespelare i att förstå vad som är roligt, och varför. Själv skrattar han sällan, och nästan ohörbart.
På minuten punktlig dyker han upp i entréhallen till Teaterhögskolan i Stockholm. Oroligt omtänksam erbjuder han husesyn av den nyss invigda byggnaden. Ordnar på kontoret generöst möblerna för att vi ska sitta bekvämt och bandspelaren stå nära och fånga hans röst (han ber mig testa innan vi börjar på allvar).
Som adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm infriar inte Gösta Ekman bilden vi har av komikern Ekman. Eller komikern överhuvudtaget. Som gör det med en klackspark – som han gjorde som Dante Alighieri i Mannen som slutade röka och belönades med en Guldbagge 1973. Som lockar fram skrattet i stunden och på sekunden – som när han 1964 i Hasse & Tage-revyn Gula Hund upprepade ordet »pitt« och orsakade moralstorm i riket. Eller snubblade runt som Papphammar och Sickan på åttio- och nittotalen. Improvisatoriskt och anarkistiskt. Komikern som den som är medfött rolig. Något man är av naturen liksom.
»Lajbans« bli professor
Så inte professor Gösta Ekman. Utan oroligt omtänksam alltså, närmast pedantisk. Känner han sig obekväm i professorsrollen? Nej, det tillbakavisar han.
– Jag tyckte det var lajbans att bli utsedd till professor. Professor Ekman eller professor Papphammar, det kan bli skrattretande. Jag är stolt om jag bidrar till att lyfta statusen på yrket och skrået, på de skrattretande underhållarna.
Professorstiteln är ny för honom, men han har undervisat på skolan förr. Efter att frivilligt ha pensionerat sig vid sextio (han fyller sjuttio i sommar) har han knappt stått på en scen eller framför en kamera. Han började så inse att han hade en hel del att se tillbaka på och dela med sig av.
– Tidigare tyckte jag inte att man kan prata om och förklara humor. Utan endera har man det eller inte. Men varför i Herrans namn ska man inte kunna prata om humor så långt det går? Det vore dumt att diskvalificera möjligheten att analysera det skrattretande även om det förefaller skrattretande att försöka.
Utbildningen han leder heter just »Den skrattretande teatern«, en ettårig masterutbildning för redan yrkesarbetande skådespelare.
Skrattretande betyder både lustig och löjlig. Är teatern i dag löjig?
– Rubriken är dubbelbottnad. Visst finns ett svidande pekfinger i den riktningen. Lite till mans är vi uppvuxna med att skrattreteriet och det underhållande är lägre stående än det som i bästa fall framkallar tårar och i värsta fall gäspningar, det så kallade allvarliga.
– Men jag anser att det skrattretande är allvarligt, att det inte finns någonting som är riktigt bra utan att vara både komiskt och tragiskt. »Comedy is just a funny way of being serious«, har Peter Ustinov sagt. Jag kunde inte säga det bättre själv. Och att Karl Gerhard kallade underhållningsindustrin för den tunga industrin tål att pratas om, gräva i och tas på allvar, för att hänvisa till Ustinov.
På utbildningen tar ni skrattet på allvar?
– Jag undersöker med eleverna, fyra kvinnor och tre män, frågor som: vad betyder det skrattretande, varför har man sett ned på det?…
För att undersöka det bjuder han in gästlärare som Sissela Kyle och Babben Larsson och föreläsare som Tiina Rosenberg, Leif Zern, Felix Herngren, Björn Gustafsson (den yngre), Tomas Alfredson, Killinggänget, Peter Dalle, Alex Schulman…
Mest män. Och de flesta komiker är väl män?
– Om du tänker efter kan du lätt gräva fram tio tjejer: Sissela Kyle och Babben, Petra Mede och Mia och Klara… Men visst, vi lever fortfarande i högsta grad i ett manssamhälle, och frågan är om män vill skratta åt kvinnor.
Hur roliga ska och får kvinnor egentligen vara?
– Män kan skoja om sin värdighet i trygg förvissning om att ändå behålla makten. Vi kan göra oss löjliga och ändå tro oss stå stabilt i den här världen. Men hur kul är det om en kvinna skojar om män? Det kan inte vara en slump att det i ett manssamhälle är färre skrattretande kvinnor. Där finns något att forska om.
Vilka kvinnor skojar över gränsen?
– Ta Mia och Klara, som är inbjudna att föreläsa. I deras humorprogram på SVT hade de i går ett långt inslag om mens, mensfläckar och tamponger. Många frågade sig nog: är det kul? Jag tror Mia och Klara bland annat gör sådant för att utmana.
Att de lyckas, att humor fortfarande berör och upprör är det inte tu tal om. Sketchen ger under veckan efter vår intervju mycket riktigt upphov till en debatt i Ring P1!: Är mens humor?
Humorn har blivit kallare
Hur är man rolig? Vad är roligt? Vad skrattar vi åt? Skrattar vi med eller åt? Upp eller ned? Finns det saker man inte kan skoja om?
– Förr var det kungahuset, och djur, för då fick man djurskyddsföreningen på sig. I dag känns det som man kan skämta om allt, men löper också risken att bli anklagad för att ha dålig smak eller ingen humor om man gör det på fel sätt.
Jag frågar om humorn förändrats under hans tid i yrket. Först vill han egentligen inte prata om det, säger han, utan att ge någon vidare förklaring. Men efter en tankfull paus fortsätter han.
– Lite kallare har den blivit. När jag sa »pitt« på scen 1964 så var det en fräckis. Behöver jag säga mer, som teve ser ut i dag, pornografi… Det är ett hårdare och kärvare klimat. De warholska femton minuterna har blivit en realitet.
– Jag försöker förstå vad det är man skrattar åt i dag. Vad det är som är kul, och vad man skämtar om? Det är väldigt svårt.
Skrattar du ofta själv?
– Jag har av biologiska skäl svårt att skratta. Jag gnisslar lite om jag blir glad och hörs inte när jag garvar, rädd att jag ska missa något. Men jag låter mig gärna underhållas och det är befriande att höra ett jättegarv.
