De gula tånaglarna glömmer jag aldrig
Sanna Töringe blir uttråkad av för mycket blod och sperma i Eli Levéns debutroman, och tröttnar på Marie Norins ordrika roman ”Djuraffär”. Men Emmanuel Boves kroppsbeskrivningar är svårslagna. Han är mästaren, skriver hon.
Jag träffade en vän häromdagen som deklarerade att han bara läser Joseph Conrad nuförtiden, för att han är så trött på ordrikedom i dagens romaner. Vi talade en stund om Marie Norins Djuraffär och om Eli Levéns debutbok med det långa namnet Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, båda utgivna på Norstedts. De är bra författare och roliga att följa, sa jag, men min vän muttrade något om att det var arbetsredskapens fel, att det är för lätt att få till en manussida nu för tiden.
Så drack vi kaffe och började prata om kroppar, behåring, och öppningar. Det var ett rent litterärt samtal. Både Marie Norin och Eli Levén sysselsätter sig mycket med kroppens mest intima hemligheter. Jag uttryckte min beundran, både för Norins kalsongskildringar och för Levéns alla varianter på blod och sperma. Nej, jag vet inte, sa min vän. Ingen av dem kan jämföras med Bove.
— •l• —
Jag tog en kaka till och tänkte på de gula tånaglar jag aldrig kommer att glömma. Emmanuel Boves kroppsbeskrivningar är verkligen svårslagna, han är mästaren, och dessutom återhållsam i sin stil. Mina vänner, som kom ut i svensk översättning av Katarina Frostensson 1986 och handlar om ensamhet, är en klassiker som är värd att jaga på antikvariaten.
För en tid sedan lyssnade jag på en radiointervju med Eli Levén och blev imponerad av att han inte gick in i någon skyddande roll. Författaren hukade aldrig och det gör han inte heller i romanen, som handlar om kärlek, besatthet, utsatthet. Jag blir ändå lite uttråkad. Kanske är det av bristen på reliefer. Ville nog gärna haft en liten tebjudning bland all sperman och blodet. Men det finns en kort sekvens, när Sebastian och Andreas talar om att flytta till Toscana för att odla grönsaker. Om man inte uppfattar deras repliker som ironi, är den mycket bra.
Marie Norin är särpräglad och skicklig i sin ganska avancerade stil. Jag tröttnar ändå och längtar tillbaka till hennes lyrik. Lite för många ord, lite för mycket beskrivande. Men trots alla reservationer ser jag fram emot både hennes och Levéns fortsatta författarskap.
— •l• —
Som ett renande bad efter romanläsandet blir Per Thörns Land skall med lag byggas (Natur och Kultur). Med delar från tryckta och otryckta källor, som Gula sidorna, Tintin, Tasteline, texter av Runeberg, Wittgenstein och Nesser, filmen Blade Runner med mera bygger han upp tiden, landet, den konkretistiska prosadikten. Det hela blir till ett pussel som är roligt att lägga. Och man får gärna skratta.
Roy Jacobsens deckare Marions slöja i översättning av Staffan Söderblom (Norstedts) är kanske lite för litterärt högkvalitativ för somliga, men ändå värd att rekommendera. Jag irriterar mig själv ibland på att bra romaner, som skulle kunna bära sig själva, kryddas med mord och kallas deckare för att sälja bättre. Men detta är en äkta deckare där intrigen är sinnrikt komponerad och där läsaren har en chans att bli överraskad.
Man vill bli överraskad, eller hur? Det är därför man inte envist ska hänga fast vid gamla klassiker.
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i ST Press.