Dåtid och nutid i ny tysk film
Från att först ha fallit som enstaka, utspridda droppar har det under hösten haglat tysk fiktion på den svenska repertoaren. Inte sällan sådan som pillar på den tydligen inte helt läkta sårskorpan från Hitlertiden – som exempelvis Margarethe von Trottas En bekant främling som gick på bio nyligen. De tyska filmmakarna verkar, så här 70 år efter krigsslutet, vara inne i en andra andning i bearbetningen av det nationella nazitraumat.
Från att först ha fallit som enstaka, utspridda droppar har det under hösten haglat tysk fiktion på den svenska repertoaren. Inte sällan sådan som pillar på den tydligen inte helt läkta sårskorpan från Hitlertiden – som exempelvis Margarethe von Trottas En bekant främling som gick på bio nyligen. De tyska filmmakarna verkar, så här 70 år efter krigsslutet, vara inne i en andra andning i bearbetningen av det nationella nazitraumat.
- Elser. är ett drama som på ett mycket handfast sätt ger oss historien om en sällan omsjungen hjälte: Georg Elser. Det var han som försökte spränga Hitler i luften under partidagarna i München 1939. Visst har vi hört talas om det misslyckade attentatet men mannen bakom det har sedan länge har fallit i glömska. Även om Elser inte får dig att ramla av stolen av spänning, vi vet ju »hur det går«, så ger den en god och trovärdig bild av nazismens framväxt, och en samvetsgrann människas motstånd. (Bio 6/11)
- Victoria. Den här tyska produktionen är av helt annan art. På alla sätt. Det är ungt, nutida och skildrat i en enda suggestiv och 130 minuter lång tagning. Ett mobilt kammardrama, som alltså utspelar sig i realtid, där en spansk tjej i Berlin under en festnatt dras in i ett inte alls hälsosamt, galopperande, händelseförlopp. Säker tajming i både framåtrörelsen och skådespeleriet. (Bio 23/10)
- Tjuvheder. Det har ju kommit en hel del bra svenska saker under hösten också, och den här är den utan tvekan hittills starkaste. Som i ett solkigt vykort från Stockholms bakgator ser vi knarkkrängaren Minna kämpa för överlevnad i ett på alla sätt kargt landskap. En mörkt strålande regidebut, med genialt agerande av alla inblandade (varav 90 procent amatörer) och med en skurk, uppfiskad direkt ur verklighetens knarkträsk, som ser så socialrealistiskt otäck ut att han får Hannibal Lecter att te sig som Farbror Barbro. (Bio 16/10)
- She is funny that way. Jag klämmer in en lättsam komedi också, som rör sig i och omkring en ung prostituerad tjejs kundkrets. Regi och manus står den gamle uven Peter Bogdanovich för (som bland mycket annat gjort favoriten Den sista föreställningen). Jo, lite lätt antikverat är det allt, inte minst ser vi en unken bild av prostitution som inte vädrats sedan Pretty Woman, men i gengäld får vi 93 minuter väloljad New York-humor. Vilket ju är rätt svårt att motstå.
(Dvd/VOD 2/11)