Clézio och Proust i höstgrytan
Sanna Töringe söker stillsamma texter och finner Le Clézios sakprosa, Prousts brev och Les Murrays dikter.
Jag söker stillsamma texter, något som stämmer överens med kala träd och det tillstånd som en novemberdag ibland kan bidra med. Ni vet, söndagslugn och oplanerad tid, en stund i soffan mitt på dagen medan den blivande middagen långsamt puttrar på spisen.
J.M.G.Le Clézios Raga, utgiven på Elisabeth Grate bokförlag, översatt av Ulla Bruncrona, är perfekt, bästa sortens sakprosa, där upp-
levelser och fakta smälter samman till en superb blandning.
En vandring över ett berg på en ö långt ute i det fjärran Oceanien och så författarens sympatiska sätt att stilla och fint berätta om väverskor, legender och grym kolonialism. Ett välbalanserat te att läppja i små njutbara klunkar. Jag är så glad över årets nobelpristagare!
— •l• —
Att läsa Proust – det kan man göra på flera sätt. Nu har Albert Bonniers förlag gett ut Marcel Prousts Brev i urval av Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse och i översättning av Anders Bodegård. Brevsamlingar av detta slag har sin storhet i de små personliga förtroenden man som läsare får ta del av.
Middagsgrytan bränns vid, stunden i soffan brer ut sig och något annat tar över, inte längre den där trevligheten.
Jacques Roubaud är en av Frankrikes mer speciella och egensinniga lyriker. Någonting svart är utgiven på Rámus i översättning av Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson, som båda gjort ett mästerverk.
En stark sorgesång över död hustru, så drabbande att allt annat glöms. Roubaud skrev den som meditation, egenterapi, ett försök att komma nära, som nära huden, hitta orden som beskriver den där döden och den där saknaden som fyller honom. Den boken trycker jag till mitt hjärta.
— •l• —
För en tid sedan satt jag i bilen och lyssnade på radio. Dagens dikt brukar vara hopplöst förutsägbar, jag menar inte dikturvalet utan skådespelarnas sätt att läsa. Men denna gång, en lördag i
oktober när gula löv far förbi, hör jag Torsten Flinck läser Les Murray så bra att jag är på väg att köra i diket.
I Den svarta hunden, utgiven på Brombergs, i översättning av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson, kan man läsa både en essä och valda dikter om författarens depression. Om igen är det tämjda ord som beskriver näst intill obeskrivbara känslor. Det är bara de största som lyckas.
För mig är detta, och den där dikten som Flinck läste, mina första möten med den australiensiske författaren. Nu ska jag läsa vidare.
En bränd grytstek är väl inget mot ord ur bok.
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i ST Press