Böcker man kan dröja kvar vid
Höst blir vinter och det blir långsamt mörkare, långsamt kallare. Nu är bokens bästa tid och plädens och sköna fåtöljens. Lugnet lägger sig och det finns plats för den där känsligheten i läsningen som gör att man ibland måste blinka bort tårar. Så är det för mig.
- Domaren av Ian McEwan är en pärla. Romanen rör sig mycket tydligt i två parallella plan, det som sker inom och utom hemmets fyra väggar. Domaren Fiona May har hamnat i en äktenskaplig kris, ett läge som kan sluta hur som helst. Men hon har även fått ett fall som för alltid kommer att förändra hela hennes liv. Som en drottning i ett schackspel rör hon sig bestämt åt ett visst håll, tills hon stöter på motstånd. Ian McEwan kan beskriva det där mänskliga så som man aldrig förr sett det beskrivet. Det handlar om de små tecknen, nyanserna i det mest vardagliga. Medan jag läser känner jag att jag missar något, att jag bör dröja kvar, läsa om. Det är ett bra betyg. (Brombergs, översättning av Niclas Hval)
- Minnet av livet av Elizabeth Bishop rör sig i geografin. Jag blir påmind om hur mycket jag tycker om ord som flod, bergssluttning, älv, vattenbryn och klippa. Landskapet befolkar sig självt i dessa dikter, ett och annat djur eller en fiskargubbe finns där, men ofta får lövverket, himlen och vattnet stå till tjänst och bära fram det som ska uppfattas. Om man läser Lars Göran Svenssons efterord där författaren introduceras, så förstår man att kartan kan berätta precis hur mycket som helst. Men så plötsligt, när man vant sig vid att läsa av de tomma platserna i Kanada, USA och Brasilien så öppnar författaren munnen på vid gavel och gastar, jublar, viskar om olika människor, som den sorgsna sömmerskan, mormor vid präktiga gjutjärnsspisen, en älskad väninna som manas fram, flygande i luften »till ljudet av snabba virvlar från tusentals små blåa trummor.« Jag hittar mer och mer, allt från små violer till mycket stor sorg. Ännu en bok att dröja kvar vid och läsa om. (Ellerströms, urval och översättning Lars-Håkan Svensson)
- Ett förbud mot mord av Louise Penny är en deckare i min smak. Jag vill gärna ha det precis så här, en trivsam kriminalinspektör som talar franska, en exklusiv miljö på ett hotell i Kanada, många lik i garderoberna, konflikter både bland gästerna och bland personalen i köket, gammaldags rosor i vaserna på de dukade borden med linneservetter. Låt blodet flöda! (Modernista, översättning Charlotte Hjulström)