Bland flyktingbarn och sverigedemokrater
Han är politisk reporter, men artiklarna handlar oftare om sexualitet och religion än om skatter, och han intervjuar hellre radikala muslimer och jämställdhetsdebattörer än partiledare. Nu har Niklas Orrenius samlat en del av sina reportage i en bok.
Många människors bild av politiken är själva processen, motioner och propositioner, säger Niklas Orrenius.
Hans egen politiska journalistik i Sydsvenska Dagbladet letar sig fram till konfliktlinjer som sällan syns i riksdagsdebatterna. Den handlar ofta om andra slags val än de mellan högre eller lägre a-kassa, högre eller lägre skatter, fler eller färre myndigheter. Svåra val som är minst lika viktiga. Nu finns några av hans texter samlade i en bok.
Samlingar med politiska reportage hör inte till vanligheterna. Det är inte så konstigt att Niklas Orrenius blev förvånad när bokförlaget Modernistas Pietro Maglio hörde av sig och undrade om han funderat på att samla sina alster i bokform. Men nu låter han rätt bekväm i rollen som författare.
Hans bok Här är allt så perfekt, som utkommer i dagarna – lagom till Niklas Orrenius 35-årsdag – har undertiteln 23 politiska samtidsreportage och innehåller reportage från de senaste sex åren.
Intresserad av värderingsfrågor
Många av texterna berör ämnen som religion, kön, sexualitet, yttrandefrihet och integration.
– Det är väl rätt mycket sådana värderingsfrågor som intresserar mig. Jag är inte så intresserad av plånboksfrågor, säger Niklas Orrenius.
I boken möter läsaren jämställdhetsdebattörer, radikala muslimer, pingstpastorer och utvisningshotade flyktingbarn. Och flera sverigedemokrater.
Genom åren har det hunnit bli en hel del texter om just sverigedemokraterna. Niklas Orrenius hör till de svenska journalister som följt partiet längst.
Från hans utkikspunkt i Malmö är det självklart att granska ett parti som fått starkt fäste i de skånska kommunerna och regionfullmäktige. Ett parti som många journalister har svårt att förhålla sig till.
Niklas Orrenius har öppet dissekerat sin egen vånda på det området. I en text i Publicistklubbens årsbok 2007 bekände han hur han lät sin egen motvilja mot partiet påverka innehållet i det han skrev. Och hur han såg sina kolleger göra detsamma.
– Det är inte en bra utgångspunkt att journalister och redaktioner medvetet eller omedvetet försöker bekämpa ett parti. De vanliga journalistiska verktygen räcker till för att granska dem hårt.
Får läsaren att tänka till
Det betyder inte att Niklas Orrenius behandlar sverigedemokraterna som ett parti bland andra.
– Vi behandlar inte något parti »som alla andra partier«, konstaterar han.
I stället försöker han att sätta fingret på vad som faktiskt skiljer ut det. För i sin fixering vid svenskhet reser sverigedemokraterna frågor som har med alla människors lika värde att göra, menar Niklas Orrenius. Det blir för honom ett verktyg för att få läsaren att tänka till.
Hans förhållningssätt blir tydligt i ett reportage om Richard Jomshof, en ledande sverigedemokrat som flera gånger fått sparken från jobb som lärare. Men just när huvudpersonen är på väg att bli ett offer i läsarens ögon, så avbryter Niklas Orrenius sig själv och skriver: »Det kan vara på sin plats att påminna om en del saker. Som att Richard Jomshof är ansvarig utgivare av en tidning som konsekvent skyller våldtäkter och brottslighet på islam och ›det mångkulturella samhället‹. En tidning där polisbefälet Bengt Lindström med sitt hatiska mail till Ilmar Reepalu är en hjälte och sanningssägare. En tidning som inte tvekar att sätta rubriker som ›Ännu en afrikan bakom överfallsvåldtäkt i Karlstad‹.«
I slutänden blir det läsaren som får döma. Vilka åsikter får en lärare egentligen ha?
Hemma hos Åke Green
På samma sätt slutar mötet med Åke Green, pingstpastorn som i en predikan kallade homosexualitet en cancersvulst på samhällskroppen och åtalades för hets. Var går gränserna för vad man får säga i religionens namn?
Niklas Orrenius tyckte att den frågan var så pass intressant att han funderade på att skriva en bok om lagen om hets mot folkgrupp.
– I USA finns ingen lag men en avancerad debatt om vad man får säga i offentligheten, säger han och konstaterar att den diskussionen lätt kommer i skymundan i Sverige när allt handlar om huruvida det sagda var lagligt eller olagligt.
Ett annat reportage i boken börjar med en lärare på Lernia som blir upprörd när en ung muslim vägrar ta henne i hand. Texten från februari 2006 har fått ny aktualitet under hösten, efter ett inslag i SVTs program Halal-tv där Carl Hamilton reagerade på samma sätt.
Ännu en sådan värderingskonflikt som vi pratar för lite om, tycker Niklas Orrenius.
– Det är en väldigt omogen debatt. Det finns dem som vägrar se att det krockar över huvud taget, som tycker att det är helt oproblematiskt att folk vägrar att hälsa.
Sådana »grejer som skaver« letar han upp. Och sätter sig ned och pratar med konflikternas huvudpersoner på ett sätt som inte alla journalister gör.
– Jag tycker att det finns en beröringsskräck, att man inte vill tillbringa tid med de här människorna. Min rapportering om Åke Green vann på att jag hade suttit i hans lägenhet i två timmar.
Det är inte så komplicerat, tycker han själv.
– Man måste kunna säga god dag och se att de är människor för att se att deras åsikter är mänskliga.
Hellre Bard än Björklund
En stor öppenhet präglar också Niklas Orrenius angreppssätt på andra politiska ämnen. Han vill gärna möta andra människor än de som sitter i partiernas ledargarnityr. Kommunalråd som Vellinges Göran Holm, Markaryds Bengt Germundsson och Gnosjös Göran Aronsson, till exempel. Genom att titta på lokalpolitiken kan man lära sig mycket om ett parti på riksplanet, tycker Niklas Orrenius.
Nu ska han till Stockholm för att träffa Alexander Bard, artist, författare och nybliven folkpartist.
– Jag tycker att det ger väldigt mycket mer än att intervjua Jan Björklund. Vi gör ju det också. Det blir en annan bild om man kommer in från sidan, inte ringer den som är högst upp.
Niklas Orrenius tycker att det finns en hel del god politisk journalistik i Sverige i dag. Men att intresset för hans gren av journalistiken är klent.
– Det pratas inte så mycket om politisk journalistik, det är inte många som vill syssla med det. Det är lite för få människor som åker på partikongresser. Man skulle behöva vara flera, så man får in lite syre i de här rapporterna.
Själv hoppas han att Här är allt så perfekt ska läsas av människor som inte är så intresserade av politik.
– Den stora utmaningen är att rapportera för andra än den politiska klassen.
