Benke Bensprattel kan inte sitta still
Kroppen har alltid varit nummer ett. Men för två år sedan kraschade koreografen Fredrik »Benke« Rydmans främsta arbetsredskap. Nu är han tillbaka med sin hyllade nytolkning av Svansjön på Dansens hus.
Han kallades för »Benke Bensprattel« under gymnasietiden i Västerås. Framgångarna med streetdansgruppen Bounce etablerade honom som »Bounce-Benke«. Hans kolleger döpte honom till »The machine« och »The
beast« medan svetten rann och nya kombinationer föddes i repsalen.
Det är talande att alla Fredrik »Benke« Rydmans smeknamn är kopplade till hans prestationer inom dansvärlden. Han är koreografen som stöpte om Tjajkovskijs klassiker Svansjön i streetversion – en föreställning som sedan 2011 gjort några varvs segertåg i Europa och setts av 70 000 personer bara på Dansens hus i Stockholm, dit den återvänder i dagarna. Scenshowen till Måns Zelmerlöws vinnarbidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen 2015 är också Benke Rydmans verk.
En bra dag, förklarade han i fjol som värd för Sommar i P1, är en dag då kroppen gör ont: »Jag är min kropp. Jag älskar träningsvärk«.
Är i dag en bra dag?
– Ja, i går kväll spelade jag tennis och det känns lite i ryggen. Så nu är jag pigg och glad, säger han när vi träffas en morgon på ett kafé mittemot Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm där han repeterar koreografin till föreställningen Lola Blau.
Att du inte längre tränar och uppträder som förr har alltså inte påverkat din kärlek till träningsvärk?
– Nej, jag tror att jag kommer att känna så hela livet. Jag har fattat att den där koncentrationen man har när man tränar dans… Den har hjälpt mig så jävla mycket. Jag har varit så glad hela livet, haft ett stabilt humör. När man tappar det, då plötsligt börjar det svänga lite mer.
Två år har passerat sedan Benke Rydmans hälsa tog en brant sväng utför. Då hände det otänkbara – »The machine« tvärstannade. Benke Rydman har under åren vant sig vid att »kötta på«, trots fysisk smärta. Den här gången gick det inte. Det han trodde var nackspärr visade sig vara ett diskbråck och följden blev att han förlorade delar av synen, fick nervdomningar och en tillfällig förlamning.
– Jag låg helt stilla i sängen och målade upp helvetesbilder och tänkte »vad ska jag göra med mitt liv nu?« Det var många existentiella tankar kring vem man är och varför man håller på som man gör.
Benke Rydman vrider huvudet från sida till sida, som för att försäkra sig om att det fungerar, ler lite snett och tillägger:
– Fast nu skulle jag kanske behöva få ett diskbråck till.
Jo, för det han lovade sig själv i det påtvingade liggläget – att stanna upp, inte likställa sin identitet med dansprestationer och att låta sin familj komma i första hand – är det lite si och så med i dag.
För även om han numera hellre står bakom scenen än dansar själv duggar uppdragen tätt. Två veckor efter premiären av Lola Blau sätts ett verk han gör för Oslo Danse Ensemble upp, samtidigt som Stockholm är tapetserat med
affischer för »Fredrik Rydmans Svansjön«.
Letar man efter en gemensam nämnare för hans genreöverskridande projekt är det denna: Publiken älskar dem. Föreställningar som The score, Gökboet och Svansjön förvandlade Dansens hus till en folkfest med spontandans i bänkraderna. Bounces avskedsföreställning fyllde Globen flera gånger om.
Vad är den hemliga ingrediensen?
– Den hemliga ingrediensen är att vi älskar att dansa.
Det gör väl alla dansare?
– Nej, nej.
Benke Rydman skakar på huvudet med den bakochframvända kepsen. Visst, alla har väl älskat att dansa någon gång.
– Men med Bounce, det lyste igenom – vår dansglädje, vår energi. Det är en kraft som är större än någonting annat. Där finns inget intellektuellt, det skär av huvudet och går in i magen och hjärtat, förklarar han.
Men Sverige har en ganska rak berättartradition, upplever han: man vill förstå. Dansen fungerar inte så, och det är en förklaring till att den är en ganska marginaliserad konstform. Att tevetablåerna på senare år fyllts med dansprogram gläder honom.
– Det betyder att fler får referenspunkter och kan bygga upp sitt dansbibliotek. Då kan man känna att det inte är så märkligt att någon ligger och rullar över golvet.
Dagens repetitioner väntar och Bounce-Benke studsar upp ur kafésoffan. Medan han är på väg ut frågar jag om han tror att han kommer att lyckas med sin föresats att inte alltid jaga nästa danskick.
– Att bara vara nöjd… Fan vad jag kan längta efter det. Att hämta in tidningen på morgonen, ta det lugnt. Men jag är nog en sådan som behöver förändring, impulser, svarar han utan att låta särskilt missnöjd.
Sedan är Benke Bensprattel borta.
Fredrik »Benke« Rydman
- Född: 1974 i Västerås.
- Bor: I Stockholmsförorten Älvsjö med fru och två barn.
- Bytte bana: Började läsa teknisk fysik i Uppsala, men bytte till Balettakademien trots att hans pappa gav honom ett exceldokument som jämförde löneutvecklingen för dansare och ingenjörer.
- Karriär: Är en av grundarna av streetdansgruppen Bounce som upplöstes 2010 efter 13 års framgångar. Har nytolkat klassiska verk som Svansjön och Macbeth. Har koreograferat scenshower för Eric Saade, Martin Stenmarck och Måns Zelmerlövs vinnarbidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 2015.
- Utbildar: Driver tillsammans med Bounce-parhästen Jennie Widegren dansskolan House of shapes på Södermalm i Stockholm.
- Gör honom tårögd: »Ingenting gör mig så glad eller stolt som när det kommer fram 20-åringar som är svinbra och berättar: ›Jag såg Bounce i Kalmar när jag var 14 och bestämde mig för att bli dansare.‹ Det är så fint.«
