Beck, Woodstock – och Eric Cantona
ST Press filmkrönikör Fredrik Sahlin har tittat på några av höstens 22 svenska filmer.
I höst har hela 22 svenska långfilmer, dokumentärer och spelfilmer premiär på svenska biografer. Det är en hel del, i klass med rekordåren i början av decenniet (kvantitetsrekord alltså, inte kvalitetsdito) men nu handlar det faktiskt till stor del om riktigt bra och/eller ambitiöst hopknåpade verk.
Den 25:e Beck-filmen, I stormens öga, faller kanske inte helt in under någon av nämnda kategorier (det är dock en fullt fungerande Beck), men verkar till skillnad från de flesta andra bidragen i franchise-projektet ha en politisk agenda. Beck och hans mannar, framförallt en ovanligt olydig Gunvald Larsson, kämpar mot atomklockan för att förhindra ett attentat mot kärnkraftverket i Forsmark – vars säkerhetstänkande (i alla fall i filmen) är minimalt. Vattenfall är inte glada över den negativa uppmärksamheten. (Bio 26/8)
— •l• —
På andra sidan av det kommersiella och dramaturgiska
spektrumet hittar vi regidebuterande Fredrik Edfeldts Flickan,
där en ung tjej lämnas att bo med sin bohemiska faster när de socialt engagerade föräldrarna drar till Afrika för volontärarbete. Filmens tema, ett barn bevittnar och närmar sig gradvis en förunderlig vuxenvärld, är inte unikt men utförandet är desto mer eget. Stillsamt, eftertänksamt och med ett poetiskt suggestivt fotografi. (Bio 4/9)
En annan nykomling är Jörgen Bergmark, som långfilmsdebuterar med Det enda rationella – en lätt skruvad och fyndig komedi (med Pernilla August och Rolf Lassgård) som visar att den som har ett väl utvecklat logistiskt sinne inte nödvändigtvis också är en hejare på det där med relationer. (Bio 25/9)
Den amerikansk-taiwanesiske regissören Ang Lee har bland mycket annat gjort dramatiska storverk som The Ice Storm och Brokeback Mountain, och nu tar han sig an världens mest mytomspunna rockfestival, Woodstock, i komedin Taking Woodstock. Ang Lee har gjort sig känd för att kunna göra film med i princip alla kända temperament, men den här gången trippar han lätt som en älva. Taking Woodstock är nämligen något så ovanligt som en i det närmaste konfliktfri film. Allt rullar på, allt känns »groovy« – med säkerhet en hyllning till den amerikanska 68-rörelse som Ang Lee själv inte kunde uppleva, men enligt uppgift studerat desto hårdare. (Bio 28/8)
— •l• —
Två veckor senare visar en annan gigant, Ken Loach, upp sin nyfödda, Looking for Eric. Loachs intrig är som vanligt fast förankrad i den brittiska arbetarklassen och även om han alltid brukar marinera sina historier i tillbakalutad vardagshumor är han likt Lee denna gång extra munter. Ja, man skulle faktiskt kunna påstå att han på gamla dar gått och blivit yster. Men så är det också ett tacksamt ämne: En medelålders man i livskris hittar hjälp till självhjälp genom en udda bekantskap med murbräckan från fotbollslaget Manchester United, Eric Cantona. (Bio 11/9)
Och så har Rainer Hartleb varit i Jordbro igen. Den kände dokumentaristen tog tuben till Stockholmsförorten 1972 då han för första gången träffade och intervjuade ett gäng förstaklassare och sedan kom han tillbaka med jämna mellanrum för att följa deras livs utveckling. Nu har han träffat
ett nytt gäng Jordbrobarn, de flesta från andra delar av världen, och vi möter dem i När jag blir stor. (Bio 25/9)
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist.
Han tipsar om film och dvd i ST Press.