Adamsberg och andra deckare

KULTUR: BÖCKER2009-04-21

Novellsamlingen Babian av Naja Marie Aidt är krönikören Sanna Töringes favorit bland deckarförfattare just nu. Andra boktips är kriminalromaner av P D James, Reginald Hills och Fred Vargas.

Av:  Sanna Töringe

Vem läser P.D. James? Kanske alla de som vill att drottningens England endast ska bestå av slott, herrgårdar och små byar med stockrosor. Hennes nya detektivroman utspelar sig på ett gammalt herresäte i Dorset, som blivit ombyggt till exklusiv privatklinik. P.D. James är född 1920, hon är konservativ och jag vet ungefär hur hon ser på världen. Det känns mycket stillastående att vara i hennes närhet, och ändå… vilken bra författare! Hon får liv i det mesta, utan alltför många ord. Udda personer kryper fram ur bokens sidor genom skickligt skissade porträtt. Lite motvilligt måste jag medge att Patienten, utgiven på Wahlström och Widstrand och översatt av Ulla Danielsson, är ett litet mästerverk.

— •l• —

Jag är annars mer för de skitiga och fula, när det gäller deckare. Den vidrige (och rätt så trevlige) sexisten Dalziel har jag troget följt genom åren. Han är Reginald Hills hjälte. I den senaste, Döden löser alla problem (Minotaur), översatt av Ulf Gyllenhak, är det författaren som har fått problem. Han har skrivit en modern version av Jane Austens ofullbordade roman Sandition. Handlingen är följaktligen förlagd till den lilla sömniga badorten Sandytown. Det är för långrandigt, för rörigt, för ointressant. Dessutom har boken 589 sidor!

Deckarälsklingen just nu är den franske kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg. I de eviga skogarna av Fred Vargas (Wahlström och Widstrand) är visserligen slarvigt översatt av den annars så genialiske Einar Heckscher, men jag kan ändå inte avstå från denna speciella läsupplevelse. Heckscher borde jobbat mer med franskan, genom hans rent lexikala missförstånd blir historien ibland lite svårbegriplig, men språkkänslan finns där. Den egensinnige Adamsberg går på intuition. Han sniffar i luften efter mördaren och hans trogna stab följer honom genom Paris gator, ut på landsbygdens kyrkogårdar och krogar. På något underligt och mycket trevligt vis påminner han mig om barndomens Ture Sventon eller kanske hellre Agaton Sax. Visst låter det lovande? Men man skulle verkligen önska att förlaget skickade översättaren på intensiv franskkurs.

— •l• —

Det bästa och kusligaste till sist. Naja Marie Aidt vann Nordiska rådets pris 2008 med sin novellsamling Babian, utgiven på Lind & Co, översatt av Leif Janzon. Den är en pärla, eller snarare ett helt smyckeskrin, där de små berättelserna går bakom tapeten hos vanliga människor i en vanlig tid i ett vanligt land. Vackert och oroande. Jag har hushållit med den lilla boken, inte tillåtit mig att läsa mer än en berättelse om dagen. Det behövs tid att smälta novellerna. Jag såg nyss den lysande uppsättningen av Tjechovs Tre systrar på Stadsteatern i Stockholm. Den gav mig samma känsla av övergivenhet.

Nästa gång ska jag bara skriva om lugnande trädgårdsböcker!


Sanna Töringe
är kulturjournalist.
Hon tipsar om böcker i ST
Press.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA