Sara Kristoffersson: Kooperationens uppgång och fall
Kommer ni ihåg Konsum?
En gång i tiden var den medlemsägda Konsumbutiken samhällets centrum och Kooperativa förbundet – där föreningarna ingick – en av landets bredaste folkrörelser. I Sverige har många generationer vuxit upp med en relation till Konsum. Antingen var det här man handlade. Eller så var det här man verkligen inte handlade. Lika självklart som att man tankade på en annan bensinmack än kooperationsägda OK. Eller valde Expressen framför Aftonbladet.
Den ideologiska polariseringen innebar att Konsum länge hade en mycket trogen kundkrets. Men det var då. I dag heter affärerna Coop, en dagligvarukedja bland andra som ständigt anklagas för att vara lite dyrare. Hos yngre generationer väcker namnet Konsum inga associationer alls och de kan knappast föreställa sig vilken roll förbundet spelade i dåtidens svenska samhälle.
Konsum är ett barn av sin tid. När Kooperativa förbundet startade 1899 var fattigdomen utbredd, folkhälsan och hygienen dålig. Högst på agendan stod ambitionen att erbjuda de breda folklagren bättre och billigare mat. Butikerna skulle styras av medlemmar och kunder, som alltså även var ägare. Grundprincipen var demokratins formel: ”en medlem – en röst”. I över ett halvt sekel satt miljontals människor och räknade idogt sina samlade sina kvitton från årets inköp för att få återbäring.
Redan från början fastslog kooperationen att överskottet skulle gå till upplysning och utbildning. För precis som inom andra folkrörelser var folkbildning ryggraden. Ledstjärnan var kunniga konsumenter och upplysningsverksamheten kretsade främst kring kostfrågor, ekonomi, hemmets estetik och konsumtion i allmänhet. Kooperationen försåg alltså inte bara hushållen med varor i den framväxande välfärdsstaten utan trängde in i folkhemmets alla vrår och medverkade till att forma det moderna Sverige: estetiskt, kulturellt och socialt.
Under 1950-talets rekordår driver det medlemsägda företaget över 8 000 butiker och växer till en av Sveriges största industrikoncerner. På 1970-talet är förbundet fortfarande ett konglomerat med ett ofantligt fastighetsbestånd men blöder kraftigt. Nedförsbacken är brant. Fabrik efter fabrik avyttras och företaget förvandlas till en kedjebaserad detaljhandelskoncern. Att många miljoner samtidigt betalas ut i diverse avgångsvederlag och ersättningar till höga chefer förbättrar knappast ekonomin och rimmar dessutom illa med rörelsens ursprungliga idé. Riktigt illa till och med.
Koncernen faller ihop som ett korthus under tystnad och det förbryllar. Vart tog allt vägen?
Sara Kristoffersson är författare och professor på Konstfack. Hennes senaste bok, Det förlorade paradiset – berättelsen om Konsums uppgång och fall, utkom i april.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.