Patrik Hadenius: ”Tillåt varandra att ta icke-sociala pauser”
Att bara ta en paus, utan skäl, kan uppfattas som osolidariskt. Men vi måste tillåta varandra att då och då ta en kort stund för återhämtning. Det skriver Patrik Hadenius i en krönika.
För en tid sedan åt jag lunch på en liten restaurang i Stockholm. Maten var god och jag började prata med ställets chef. Jag berättade att jag var intresserad av pauser – och som så ofta när jag säger ordet paus så fick jag höra en intressant historia.
Restaurangchefen berättade att han tar rökpauser. Han gör det alltid ensam, för att komma undan. Det händer att han bara röker en halv cigarett, sedan är han avslappnad, tänker på annat, och behöver inte längre ursäkten för att dra sig undan.
Berättelsen fångade en hotad paus. Med allt fler förbud och en befogad uppmärksamhet kring rökningens skadlighet så är rökpausen på arbetsplatsen i det närmaste utdöd. Sedan 1990-talets början har andelen dagligrökare halverats. Det är bra. Men med den falnande glöden fimpar vi också en uppskattad, kanske nödvändig, paus.
Ingen sörjer att rökandet försvinner. Men pausen, i ensamhet eller sällskap, vill vi inte förlora. Korta pauser på jobbet behövs för återhämtning, variation och nya tankar. De gör att vi mår bättre, tänker bättre och får mer gjort.
Den som röker är förstås ute efter kicken från nikotinet. De flesta som fortsätter att röka gör det för att de är beroende. De känner sig piggare, mer koncentrerade, kanske lugnare. Rökaren kan tända en cigarett för att hålla händerna sysselsatta.
Men det finns mer som lockar än det kemiska beroendet. Cigaretten erbjuder också just den där ursäkten för att dra sig undan. Att bara ta en paus, utan skäl, kan uppfattas som osolidariskt. Särskilt om det är mycket att göra. Då erbjuder behovet av att ta ett bloss en utväg.
Därför finns det fortfarande rökare och rökpauser. Människor kan helt enkelt vara beredda att förgifta sig för att få gå i väg en stund.
Fika, säger du, kan man inte bara ta en kopp kaffe i stället? Jo, säkert. Samlingen i fikarummet eller runt kaffeautomaten är absolut en god paus. Men den är annorlunda än rökpausen. Fikastunden har sin kultur och sina krav. Kaffedrickandet erbjuder en delvis annan gemenskap än rökandet. Inte sällan är rökpausen mer individuell och självständig. Om fikat är pausernas hund, så är rökandet dess katt.
Så hur ska vi få pausa på rökares vis, men utan den skadliga röken? En del låser in sig på toaletten, andra spelar mobilspel, ytterligare någon hittar en tidskrift att bläddra i.
Det vore förstås enklare om vi inte vore så dömande. Om vi tillät varandra att ta också icke-sociala, till synes omotiverade och improduktiva pauser.
Därför: nästa gång du ser någon på jobbet ta en sådan paus, tänk nytt – tänk att det kanske är dags för dig att göra detsamma.
Patrik Hadenius är publicist och vd på branschorganisationen Utgivarna. I maj utkommer hans bok Paus – Konsten att göra något annat.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
