Paniken lindras när vi pratar om pusslet
Även vi som är lyckligt lottade har svårt att få bitarna på plats i det vi kallar livspusslet. Vi borde därför kunna visa mer förståelse när någon inte alls får ihop det, skriver Publikts chefredaktör Alexander Armiento.
Inför valet 2002 lanserade TCO en kampanj som handlade om svårigheterna att förena yrkesliv och familjeliv. Syftet var att driva på för ökad jämställdhet och mer flexibla villkor på jobbet. Men det som slog an allra starkast var själva ordet »livspusslet«, som i dag har blivit en etablerad beskrivning av de utmaningar som facket ville uppmärksamma.
Det är en stark bild av vardagen som en stundtals frustrerande kamp för att passa ihop alla bitar. En bild som vi är många som känner igen oss i – oavsett vad vi jobbar med.
Romandebuterande Linna Johanssons svar på frågan om det var jobbigt att det tog åtta år för henne att skriva sin bok fångar samma känsla: »Jag tycker att livet är svettigt att bara hålla på plus-minus-noll: att ta sig i mål en dag utan att vara ännu mer efter än när man vaknade.«
Hon sätter ord på mina egna tankar om den ojämna kampen mot att göra-listan, som tycks växa fortare än jag hinner bocka av punkter. Så mycket ska hållas efter, ordnas, planeras. Arbetet kräver tid och energi, de vardagliga nödvändigheterna likaså.
Och då är jag ändå väldigt lyckligt lottad. Jag har en trygg tillvaro, människor runt mig som ger mig både kraft och hjälp, och hindras inte av värre hälsoproblem än en och annan förskolebacill. De utmaningar som jag ställts inför har varit begränsade. Ändå känns det ibland som om det inte går ihop, som om också plus minus noll är snudd på ouppnåeligt.
Dessutom mal tanken i bakhuvudet att andra minsann klarar det och betydligt mer därtill. De springer maratonlopp, bygger hus, bär det lokala föreningslivet på sina axlar. Alltmedan jag tycker mig ha fullt upp med att få middag på bordet, plocka in i diskmaskinen och torka smulor.
Men när jag grubblar över om jag inte borde kunna prestera mer så hjälper det en aning att få ta del av andras berättelser om sina kompromisser för att hinna och orka. Och sådana har vi de senaste åren sett fler av. Den diskussion som TCO-kampanjen gav upphov till har inte bara fört upp livspusslet på den politiska agendan, den har också gett oss en mängd vittnesbörd om hur svårt det kan vara att hantera det.
Jag tycker att det är utmärkt att vi har börjat prata mer om det. Tanken på att inte vara ensam lindrar paniken för många av oss.
Däremot undrar jag hur mycket samtalet om det knepiga livspusslet hjälper den som inte ens är i närheten av att ha ett pussel. När även friska människor med trygga jobb och hyfsade villkor stressas av kraven, krävs det knappast särskilt mycket för att de ska bli oöverstigliga. Men för den som tappar kontrollen över alla måsten kan omgivningens dom bli hård.
Om vi har insett hur tufft pusslet faktiskt är för oss alla, borde vi också kunna visa större förståelse när någon inte alls får ihop det.
Och kanske också dra slutsatsen att vi både behöver förändra samhället och hjälpa varandra i vardagen för att färre ska råka så illa ut.
Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
