Per Naroskin: Duglighet en undervärderad egenskap
En sommarkväll i slutet av åttiotalet stod jag i baren på Café Opera tillsammans med en kompis från gymnasiet. Vi hade haft våra första anställningar ett tag. Jag som psykolog och han som ekonom. Vi kan kalla honom Bosse, för det gjorde alla, ända till senare i karriären då han ville bli kallad Bo. Den här kvällen var han fortfarande Bosse och han var lite full och lite dyster. Han sa sig ha kommit till insikt om sina personliga begränsningar. Han pratade om att han inte hade någon särskild begåvning och inte någon tävlingsinstinkt.
– Vet du vad jag är? muttrade han. Jag är duglig! Det är det enda!
Det låg något i det. Han var inte en färgsprakande personlighet eller en kreativ nytänkare, men däremot en trofast och pålitlig person.
Nu jämförde han sig med de stjärnor som på den tiden lyste starkast på ekonomihimlen; de som gjorde snabba klipp och startade företag med fantasistora investeringar. Även om jag inte imponerades av dem så lät duglighet inte så coolt i mina öron heller.
Många år senare travar jag tillsammans med min yngste son runt på ett antal gymnasieskolors öppna hus inför hans gymnasieval. Även om skolorna är olika finns det ett återkommande inslag i deras självbeskrivningar. Alla framhäver skolans »entreprenöriella« inriktning. Det är antagligen tänkt att ge ett produktivt, framåtriktat intryck av att utbilda dynamiska företagare.
Visst, vi lever i föränderliga tider, men det finns risker med att ensidigt hylla riskbenägna entreprenörer på bekostnad av förvaltning och fördjupning. Den tyske dramatikern Bertolt Brecht har sagt att »brådska är namnet på den vind som välter byggnadsställningar«.
I ett samhälle där idealet har blivit att hålla maxfart kan det vara på sin plats att påminna om begreppet styrfart. Styrfart är den lägsta nödvändiga hastighet i förhållande till omgivningen som vi behöver för att sätta oss i rörelse mot önskade mål. Utan styrfart kan vi inte påverka vår riktning utan driver bara med strömmen. Däremot måste vi passa oss så att inte vår rädsla för att komma på efterkälken gör oss fartblinda.
Det är klart att det finns tillfällen när omgivningen förändras så snabbt att styrfart blir detsamma som maxfart. Men det måste komma perioder av konsolidering, och det är inte alls säkert att de karismatiska eldsjälarna med sin rastlösa nybyggaranda är de bäst lämpade att leda den dagliga verksamheten. Kanske är det dags att uppvärdera gamla dygder som måttfullhet och tålamod. För att inte tala om duglighet!
Det är länge sedan vi umgicks, men jag läser ibland om Bo som haft styrfart i sin karriär upp genom den statliga förvaltningen. Duglig ja, men det är inte det enda. Jag känner mig trygg i förvissningen om att hans duglighet inkluderar omutlighet, redlighet och några andra orättvist undervärderade egenskaper.
Per Naroskin är psykolog och författare. Han är aktuell med boken »Styrfart på jobbet«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
