Maria Georgieva: Ledaren som blivit ett med staten
Parlamentsbyggnaden i den ryska delrepubliken Dagestan i Kaukasien har mer gemensamt med Moskvas flygplatser än man kan ana. I Dagestan hänger enorma porträtt på presidenten ovanför lokala makthavares skrivbord. På flygplatserna säljs t-shirtar, muggar, knivar, klockor och underkläder med presidentens bild. Överallt frodas Putin-kulten, som befäster bilden av en auktoritär beskyddare som blivit synonym med nationen.
I början av sitt presidentskap år 2000 lanserade Vladimir Putin idén om att samla Rysslands politiska krafter i en centraliserad maktsfär. Konceptet ”vertikal makt” skapades för att stärka samarbetet mellan federala och regionala myndigheter. Regioner med mindre pengar – som Dagestan – skulle få hjälp med ekonomin, men framför allt kunde Moskva utöka den politiska kontrollen över landet. Putin har utnämnt fyra tidigare livvakter till regionala guvernörer för att försäkra sig om deras lojalitet, och underrättelse- och säkerhetstjänsterna har fått mer inflytande under hans 20 år vid makten.
Putin har försökt att utsträcka sin makt och tillsätta fler av sina allierade. Men de senaste månaderna har protester skakat flera ryska städer, föranledda av missnöje med den omdiskuterade pensionsreformen, bristande sophantering – och regimens stora akilleshäl, korruptionen. Nu har turen kommit till Moskva, där demonstranter kräver att oberoende kandidater som inte handplockats av makthavarna ska få ställa upp i lokalvalen i september.
De protester som rasade 2011 och 2012 lockade över 100 000 människor och fick Putin ur balans. Den nya generationens demonstranter var barn när presidenten kom till makten. I Kreml säger man att demonstrationerna inte utgör en politisk kris, och spelar obrydda – trots att missnöjesyttringar tillhör det Putin fruktar allra mest. Dagens protester möts med brutalitet, vilket tyder på att makthavarna är nervösa för att de inte kan förhålla sig till de ungas krav på förändring och medbestämmande. I protesternas kölvatten sjunker Putins förtroendesiffror, men hans ställning är fortfarande robust.
Kreml återvänder ständigt till beprövade vapen när problem ska hanteras. Under två decennier har den tidigare KGB-byråkraten Putin och hans allierade byggt ett imperium med säkerhetstjänsterna som statsapparatens svärd och sköld. Detta bidrar till att Putin ses som en förlängning av staten, som klamrar sig fast vid makten, snarare än en politiker. Men om han inte ändrar konstitutionen ännu en gång kan han inte sitta kvar som president ytterligare en mandatperiod efter 2024. Och när han en dag vill lämna posten kommer han att mötas av missnöje även från sin innersta krets. De oligarker som står under Putins beskydd behöver honom mer än vad han behöver dem.
Maria Georgieva,
Rysslandskorrespondent med uppdrag för bland andra Svenska Dagbladet och The Guardian.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
