Marcus Priftis: Diskriminering när magen får bestämma
Boven i dramat är magkänslan. Det är där våra fördomar och oreflekterade samhällsnormer gömmer sig. Det skriver Marcus Priftis i sin gästkrönika om att tjänstemän behöver bli medvetna om att de inte är objektiva.
På den myndighet där jag en gång arbetade fanns inga rasister. Mina kolleger var toleranta och allmänt politiskt korrekta, och den som drog ett rasistiskt skämt på torsdagsfikat fick så att säga smaka på andra bullar.
Men det var också en arbetsplats där det fanns fler anställda med efternamnet Falk än med utomeuropeisk bakgrund. När jag vid ett tillfälle ifrågasatte bristen på det sistnämnda möttes jag av det vanligaste svaret i boken: »Det finns inga som söker.«
År 2012 sökte forskare vid Lunds universitet 500 olika jobb. Ansökningarna var identiska förutom namnen – hälften gjordes i namnet Eric och hälften i namnet Hassan. Det visade sig vara en avgörande skillnad; Eric kallades till 50 procent fler intervjuer än Hassan.
I en uppföljande studie gjorde forskarna en modifikation: Erics och Hassans meritförteckningar var fortfarande identiska, men av de personliga breven framgick att Eric var arrogant och arbetsovillig, medan Hassan var en arbetsmyra och därtill den sortens kollega som utnämns till »Årets solstråle« på personalfesten. Det hjälpte inte. Eric fick fortfarande komma på fler intervjuer.
I en jobbsökarsituation är alltså ett arabiskt namn mer belastande än att vara dryg, lat och otrevlig. Och då undrar man ju: Vad fan?
Det är förstås inte så att arbetsgivare är en hop illvilliga rasister. Sannolikt har de inga andra avsikter än att hitta rätt kandidat. Men det går inte heller att snacka bort att följden av deras agerande är rasistisk – den resulterar i en de facto-diskriminering av personer med icke-svensk bakgrund.
Boven i dramat är magkänslan – allt det vi tror oss veta men som vi inte kan motivera. När vi väljer kandidater, eller över huvud taget gör en första bedömning av människor, gör vi det i stor utsträckning med magen. Och det är där våra fördomar och oreflekterade samhällsnormer gömmer sig.
I det segregerade Sverige grundar en person som tillhör majoritetsbefolkningen inte sin uppfattning om män från Mellanöstern på sina vänner, eftersom hen inte har några sådana vänner, utan på andras berättelser. På nyhetsrapporteringen – där 8 av 10 bilder av muslimer är entydigt negativa. På filmer och teveserier, där sådana som Hassan nästan uteslutande uppträder i form av hot.
Outtalade associationer till våld, fundamentalism och taskig kvinnosyn står mellan oss och Hassan. Hjärnan vet att allt det där inte bara kan klistras på en främmande människa. Men magen är tveksam – och Hassan förblir arbetslös.
Som tjänsteman ska man vara objektiv. Man ska inte låta personliga åsikter komma i vägen för ens yrkesroll. Men sanningen är att vi inte kan se andra människor med en klar, upphöjd blick, utan att våra förutfattade meningar kommer att göra sig gällande så fort de får chansen. Det enda sättet att bli objektiv är att inse att man inte redan är det. Och att agera därefter.
Marcus Priftis är författare. Hans senaste bok »Från snack till verkstad« handlar om antirasism i praktiken.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
