Johan Wanloo: Stöd satiren – men inte bara i ord
Skummar man igenom en bråkdel av det som skrivits efter de fruktansvärda händelserna i Frankrike kan man lätt få för sig att den fria världen står och faller med mig och mina kolleger. Det skriver Johan Wanloo i en krönika om satirtecknarens villkor.
Om man ska tro ledarskribenter, debattörer, politiker och andra experter på humor som uttalat sig efter Charlie Hebdo-attentatet är jag något av det finaste som finns, nämligen satirtecknare.
Skummar man igenom en bråkdel av det som skrivits efter de fruktansvärda händelserna i Frankrike kan man lätt få för sig att den fria världen står och faller med mig och mina kolleger. Bara för någon vecka sedan läste jag att jag tillhörde »demokratins fotsoldater«.
Lille jag? Jösses, jag hade ingen aning, trots att jag jobbat med satir i över 20 år. Man kan ju få prestationsångest för mindre. Jag trodde mest att jag gjorde små dumma teckningar om hur töntiga seglare i foppatofflor är, men om du säger att det fria utbytet av tankar och idéer hänger på mig och mina kolleger tänker jag inte protestera.
För om medierna nu sent omsider insett att satir är så oerhört viktigt måste ju det betyda att de ska börja publicera många fler skämtbilder än vad man gjort de senaste åren. Vända trenden och satsa på de tecknade bilderna i stället för att spara in på dem. Kanske höja arvodet en aning för de som producerar dessa bilder? Kanske till och med starta nya satirtidningar?
Det måste ju vara den logiska fortsättningen på alla de stora ord som yttrats om satir och dess betydelse för demokratin och yttrandefriheten den senaste tiden.
Jag har nämligen själv alltid upplevt att min kulturella status legat någonstans snäppet ovanför pornografens. Kanske jämbördig med någon som piratkopierar Ultimate Fighting-dvd:er som ska säljas ur en baklucka på en stormarknadsparkering.
Jag raljerar förstås. Men det får jag göra, när det jag gör plötsligt hyllas så förbehållslöst av samma människor vars första beslut när budgetar ska stramas åt är att slopa just illustrationer och skämtteckningar.
»Vi viker oss aldrig« skriver sturska publicister och blänger strängt från stora bylines. Ni vek er för länge sen. Och för varje rubrik som omsorgsfullt formuleras för att dra åt sig så många klick som möjligt viker ni er lite till.
Det är väldigt talande att jag får tre gånger så mycket betalt för den här texten som handlar om hur det är att vara satirtecknare än jag får för en satirteckning. Om satir är viktigt, så stöd satiren då. Låt snack och verkstad ingå partnerskap. Tecknarna bidrog till att bygga upp den svenska pressen. Torvald Gahlin sålde fler lösnummer av Dagens Nyheter än Olof Lagercrantz. Torvald vem? Just det.
Missförstå mig inte, jag är inte ett dugg orolig för vare sig min tecknarkarriär eller för min privatekonomi, och jag blev lika upprörd över attentatet mot Charlie Hebdo som alla andra. Det är mig främmande att relativisera en vidrig massaker. Men den skräck jag känner för vad morden innebär – ökad polarisering, främlingsfientlighet och i slutänden fascism – hanterar jag på det enda sätt jag kan, nämligen genom att skoja bort den.
Johan Wanloo är serieskapare. Hans senaste album heter »kapten klara i underjorden«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
Bravo Wanloo!