Izabella Rosengren: Hettan skonar ingen
Jag älskar kartor, har alltid gjort det. Det första jag tittar på i dagens tidning är sista sidan, för att kolla in var i världen det är varmast. Just nu är våren på väg i Indien, som de senaste dagarna har gått från gult till orange på väderkartan. Jag tänker på invånarna i Udaipur i delstaten Rajastan i nordvästra Indien. Det kan verka märkligt specifikt, men beror på att min yngsta dotter kommer därifrån. När vi hämtade henne var det vinter och temperaturen låg bara runt 30 grader. På sommaren är den uppe och nosar på 50 grader.
Jag tänker mycket på hur dåligt min dotter hanterar värmen – hon svettas, blir sur och trött när temperaturen stiger här hemma på sommaren. I Udaipur hade hon inte haft en chans. Jag tänker på de andra barnen på barnhemmet, på hennes älskade skötare och på föreståndarinnan som gav ett hårt men ändå omtänksamt intryck. Jag tänker på dem som arbetade på vårt hotell och på borgmästaren som förhörde oss och godkände vår adoption. Vad gör de när hettan kommer? Barnhemmet hade definitivt inte någon luftkonditionering – det hade knappt ens en dörr. Är det någon som baddar de små pannorna med kallt vatten så att barnen inte ska bli överhettade? Ja, troligtvis. Men vem baddar de vuxnas pannor?
Många framstående forskare tror att det är för sent att stoppa den globala uppvärmningen. Det gör jag också. Är jag för pessimistisk? När man har skrivit om klimatfrågor i så många år kan man inte bli annat. Ingen hade blivit gladare än jag om jag för en gång skull fann en anledning att vara optimistisk, men det är pessimistens börda – att så ofta ha rätt. Ju svartare man ser på mänskligheten och dess oförmåga att göra rätt, desto mindre besviken blir man när allt går åt helvete.
Fast nu kommer det ju inte att gå åt helvete för oss svenskar. Inte på riktigt i alla fall.
Ja, det kommer att bli varmt, ibland olidligt varmt, men vi kommer att överleva. Vi kommer att få ta emot hundratusentals, kanske till och med miljontals klimatflyktingar som flyr undan solens helvetiska strålar vid områdena kring ekvatorn, men vi kommer fortfarande att vara vid liv. Vi kommer att få ändra vårt sätt att leva. Luftkonditioneringsaggregat kommer att bli allt vanligare, men när det med tiden visar sig att det inte fungerar i längden kommer vi att få börja arbeta på ett helt annat sätt. Det kommer en tid för morgon- och kvällsjobb med siesta mitt på dagen. Kanske för det med sig positiva förändringar, som en kultur där öppna fönster och balkongdörrar låter livet fortsätta ut på gatan. Det är nästan så att man ser fram emot det... nästan.
Men så tänker jag på min dotters land. På att de som bor där en dag antingen kommer att dö av värmen eller tvingas fly från den. För hettan skonar ingen.
Izabella Rosengren är vetenskapsjournalist, specialiserad på klimat- och hållbarhetsfrågor. Förra året utkom hennes bok Hetta – om människan i en varmare värld.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
