Ida Therén: Nattningen gav mig energi och fantasi
I kalendern för juli månad står det bara ett ord: chilla. Det skriver Ida Therén som fann lugnet när hon nattade sin dotter.
»Vi behöver chilla mer«. Så lyder rubriken på en intervju i Dagens ETC med hjärnforskaren Agneta Sandström, som menar att hjärnan måste få vila ibland.
Jag sitter på café, folk omkring mig pratar om semestern: en vecka i Bordeaux, en weekend i Köpenhamn. Fixa med stugan och så måste vi hinna en sväng till mormor och morfar. Många har nostalgiska minnen från barndomens oändliga somrar. Dagens semestrar ser, av allt att döma, helt annorlunda ut. Inrutade veckor och press att slappna av, trots att luftpumpen måste fixas.
Sedan min dotter föddes för två år sedan har jag tvingats att ligga i ett tyst mörkt rum minst en timme om dagen. Hon har, liksom jag hade som barn, svårt att slappna av och somna. Min pappa brukade bära och sjunga mig till sömns ända upp i treårsåldern. Jag minns tryggheten att ligga i hans famn och sakta försvinna in i sömnvärlden. Trots att han säkert gnisslade tänder för att han missade Aktuellt vissa kvällar. Men för mig är det en trygghetskänsla som stannat kvar. Än i dag känner jag att pappa kommer att bära mig, om allt går åt skogen. Även om det bara är på metaforisk nivå. Alltså försöker jag ge mitt barn samma sak, och ligger där i mörkret och kramas tills hon äntligen får grepp om sömnens kjolar, och kroppen går från sprattlig och stark till tung och trött.
Ibland har jag känt mig stressad, arg, irriterad. Känslan i mig var att hela världen gjorde något roligare än jag. De kollade på film, var ute och drack öl med vänner. Och här låg jag, ensammast i världen i mörkret och bara glodde.
Tills en dag, för något halvår sedan. Jag bestämde mig för att ge upp. Jag insåg – efter försök att ge skilda sorters mat, lägga senare eller tidigare, utan bra resultat – att barnet behövde den här tiden på kvällen för att varva ned. Det fanns inga genvägar. I stället försökte jag hitta något positivt med tiden jag låg där i tystnad. Fundera på en text jag skrev, eller räkna på fakturor jag skulle skicka. Ofta flöt tankarna bort in i ett svart hål av lugn.
Samtidigt insåg jag att jag sett en annan utveckling sedan min dotter föddes. Jag kände mig bättre och mer effektiv i mitt arbete. Tidigare satt jag inte sällan och jobbade långt in på kvällen, nu fick jag lika bra resultat efter bara fem–sex timmars arbete. Fantasin rullade på och – jag kan inte förklara det bättre – min hjärna kändes mer hel. Som om den fått sina trasiga synapsvägar reparerade och blivit en hårdare, starkare helhet.
I efterhand ser jag timmarna i mörkret för vad de verkligen var: en rebellisk handling i försök till empati, i en tid som handlar om arbete, aktivitet, ego-boost och produktivitet. Men också, som bonus: meditation, om än oplanerad. Tid för eftertanke, återhämtning för hjärnan.
När jag försöker hitta på vad vi ska göra under sommaren tar jag med det här i beräkningen. I kalendern för juli månad står det bara ett ord: chilla.
Ida Therén är kulturskribent.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.