Gunilla Kindstrand: Kulturen försvinner – missnöjet gror
I denna ljuva sommartid längtas det till landet.
Jag är en som redan bor där, i ett landskap som intensivbrukas av stadsbor några månader varje år. Sedan kommer hösten och det andra livet.
Stad-landfrågan har till slut hamnat högt på politikens dagordning. Men ur ett landsbygdsperspektiv är benämningen missvisande. Det är i grunden inte en fråga om stad mot land, utan en mer relativ och betydligt mera svårfångad förskjutning mot centrum från periferi.
I den rätt nya romanen Moll beskriver Elisabeth Rynell hur det som nyss var livets lilla men verkliga centrum förvandlas till en periferi efter några politiskt omvälvande beslut. Deportationer pågår. Vägarna är sedan länge ofarbara, åkrarna igenslyade. De flesta hus har igenspikade fönster och tungt låsta dörrar. Några tjuriga preppers har stannat, illegalt, för att upprätthålla en vardag. Det är inte det minsta pittoreskt. De nya villkoren är oöverblickbara. En vanlig dag kan vara livsfarlig, för utan idén om ett gemensamt samhälle kan var och en av oss bli ett villebråd för de andra.
Det finns de som menar att kulturfrågor väger lätt i valtider, men varje gång det lanserats en ny famlande rapport om landsbygderna denna vår har jag tänkt på Moll. Den sprider ett kallt ljus att tänka i.
Litteratur, konstutställningar, konserter fungerar inte sällan som en demokratins farstu. Här öppnas rum för att reflektera över tillvaron på ett djupare plan och pröva tankegångarna mot andras utsagor. Konsten kan förse oss med outforskade, brantare infallsvinklar än politiken. Konstnärens yttrandefrihet leder i bästa fall till att vi i publiken bättre utnyttjar vår egen.
De demokratiska kulturrummen uppstår allt mer ojämnt över Sverige. Merparten av det statliga stödet till kultur hamnar i de stora städerna. Allt fler konstnärer bosätter sig i de större städerna där jobben, stipendierna, recensionerna och publiken finns. Utvecklingen förskjuter, i sin tur, såväl kvalitetsdiskussioner och kvalitetskriterier, allt längre mot stadens erfarenheter och behov.
Länge levde hoppet att det digitala utbudet skulle jämna ut skillnaderna. Men Myndigheten för kulturanalys visar i sina kulturvaneundersökningar att så inte blivit fallet. I stället finns skäl att förvänta sig att skillnaderna i kulturdeltagande kommer att öka ytterligare.
Landsbygdens medborgare har markant lägre förtroende för politiken och institutionerna än de som bor i staden, visar SOM-institutets mätningar. På landet gror också en större misstro när gäller de etablerade partierna och folk har lägre förtroende för institutioner.
Det händer att romanerna berättar det politiken vare sig vill eller förmår formulera.
Gunilla Kindstrand är journalist. Hon medverkar i antologin »Kulturpolitikens liv efter döden« som i juni utkommer på Atlas.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
