Gissur Erlingsson: Norge går före i skyddet av visselblåsare
I Norge finns »varselvernet«, som ger visselblåsare ett stärkt skydd. I den norska arbetsmiljölagen stadgas också att alla har rätt att larma om missförhållanden som är värda kritik. Statskontoret har varit positiv till modellen, men inte fått gehör. Det är nog olyckligt, anser krönikören Gissur Erlingsson.
»Det finns en tydlig mobbningssituation driven från chefshåll. Det är ett tyst hot. Sedan finns ett öppet hot om polisanmälningar och omedelbar uppsägning.« Orden är Karl-Henrik Grinnemos. Han var en av de fyra läkare som redan 2014 anmälde Paolo Macchiarini för forskningsfusk. Men Karolinska institutets ledning agerade inte på anmälan. I stället hotades visselblåsarna.
Erfarenheten tycks typisk för hur svenska visselblåsare behandlas. En äldre studie fann att var fjärde kommunanställd bestraffats efter att ha framfört kritik på arbetsplatsen. För två år sedan visade en ST-undersökning att var femte medlem upplevt repressalier när de framfört kritik på arbetsplatsen.
Resultaten upprepas nästan varje gång dessa undersökningar genomförs. Visst, vi tycker att visselblåsare är modiga, viktiga. Men hälften av oss vågar inte framföra kritik mot arbetsgivare av rädsla för bestraffning.
Det är olyckligt. Arbetsplatser där kritik välkomnas presterar nog bättre: man kan undvika grupptänkande, därmed också beslut som kan skada organisationen. På ett tidigt stadium kan man också få larm om missförhållanden och därmed stävja korruption.
Så hur kan vi lämna arbetsplatskulturer där tystnad är normen? Vi ska nog inte sätta vårt hopp till det hårt kritiserade förslaget om en »visselblåsarlag« som lades fram i våras och som träder i kraft nästa år. Förslaget kritiserades främst för att visslandet måste gälla särskilt allvarliga missförhållanden, samt att anmälaren bara är skyddad om denne först slagit larm internt.
Nej, bättre då att söka svaren i Norge. Statsvetaren Marit Skivenes har nämligen funnit att Norge skiljer sig från de flesta andra länder. Norska tjänstemän är inte bara ganska pigga på att blåsa i visslan när de upptäcker missförhållanden – de upplever sig dessutom positivt bemötta när de väl gör det. En stor skillnad jämfört med Sverige.
Vad har då norrmännen gjort för att odla en sådan kultur? Ett svar på frågan lyftes fram i en utredning av Statskontoret: att man 2007 införde »varselvernet«. Det innebar inte bara ett stärkt skydd för visselblåsare, utan också stärkta krav på arbetsgivare att skapa goda förutsättningar för arbetstagare att slå larm om de upptäcker oegentligheter. I den norska arbetsmiljölagen stadgas också att alla har rätt att larma om förhållanden som är värda kritik – alltså, att alla anmälningar går att försvara. Kritiken behöver inte bara gälla lagbrott, utan kan även röra avsteg från etiska normer.
Statskontorets utredare ansåg att den norska lösningen, där visslandet byggs in i arbetsmiljölagstiftningen, passade väl in i svensk arbetsrättslig modell. Den analysen tycks dock inte ha fått gehör. Det är nog olyckligt, givet hur det ser ut i Norge. Arbetsplatser behöver sådana som Karl-Henrik Grinnemo och hans kolleger.
Gissur Erlingsson är biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
Det är för sirligt hur dessa personer blivit behandlade av karolinska. Näst gång något allvarligt inträffar kommer ingen säga något.