Förståelse på bruten engelska
Människor med engelska som förstaspråk blir tidigt varse att engelska är ett språk som kan talas och skrivas på väldigt skilda sätt. Om det skriver chefredaktör Alexander Armiento i en krönika.
Du har säkert sett dem i ditt Facebookflöde. Skyltar med dråplig och ofta obegriplig engelska har blivit internetfenomen. Ni vet, de där som någon road turist tagit i något asiatiskt land. Som anslaget vid den kinesiska gräsmattan med texten »Do not disturb. Tiny grass is dreaming.« Kanske är just det dock mycket effektivt – jag skulle definitivt dra mig för att trampa på drömmande gräs som inte får störas.
Priset det engelska språket får betala för att vara ett världsspråk är att stå ut med att misshandlas världen över – inte bara av kineser utan även av svenskar. Och jag är inte rätt person att kasta första stenen. Liksom de flesta andra har jag erfarenhet av att mina repliker gett upphov till såväl missförstånd som oavsiktlig komik.
I vissa sammanhang är bruten engelska närmast standardspråket. I EU används det dagligen för att diskutera unionens inre liv. I den byråkratiska apparaten har det också uppstått en egen jargong med helt nya engelska glosor, okända för den som har engelska som förstaspråk – ibland direktöversättningar från andra språk, ibland fantasifulla nykonstruktioner.
Detta har skapat behov av ett lexikon mellan »EU-engelska« och, ja, engelska. Jeremy Gardner, översättare vid Europeiska revisionsrätten, har gripit in för att lösa problemet.
I ett pedagogiskt dokument förklarar han för de oinsatta vad ord som »comitology«, »planification« och »financial envelope« är tänkta att betyda när de återfinns i EU-dokument (kommittéprocess, planering och budget). Den som använder dessa begrepp får också förslag på ord som passar bättre för en engelsktalande målgrupp bortanför EUs korridorer.
Många svenskar tycks tro att någon nationell instans »äger« vårt språk och bestämmer vilka ord och uttryckssätt som är rätt och fel. De dialekter som talas inom landets gränser må ha frikort att avvika från standardspråket, men andra varianter är mer svårsmälta. Många finlandssvenskar kan berätta om hur de fått beröm för att de talar så bra svenska – deras modersmål.
Människor med engelska som förstaspråk blir däremot tidigt varse att det är ett språk som kan talas och skrivas på väldigt skilda sätt.
Engelskan i Oxford eller Washington är inte mer »rätt« än skotsk, indisk eller sydafrikansk engelska. Kanske är det den insikten som ligger bakom att man i många delar av den engelsktalande världen tycks lite mer tolerant också gentemot dem som bryter på ett annat språk.
Att fokusera på möjligheten till förståelse snarare än om en person följer en viss språkstandard är givetvis klokt. Frågan är ändå hur väl vi kommer att förstå varandra i en globaliserad värld där alla kommunicerar på sin egen variant av bruten engelska. Det lär i alla fall finnas ett stort behov av nya lexikon – och gott om skyltar för roade turister att fotografera.
Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
